Dans och musik över alla gränser

Konsert2012-10-15 09:20
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Tionde upplagan av folkmusikfestivalen bevisade att evenemanget är livskraftigt och efterfrågat. Exakta publiksiffror var inte kända på lördagkvällen men ungefär 1500 personer trodde man befann sig runtom i Folkets park och Cupolen.

Denna lokal har för övrigt genomgått en total ombyggnad. Tyvärr har den tappat mycket av sin historiska prägel och stämning med det. Även om scenerna var ändamålsenliga så saknade jag atmosfären av gammal danslokal.

Det var också trångt på sina ställen. En bidragande orsak till det var också mängden av "buskspelande" och jammande grupper i vartenda hörn. Detta verkar ha ökat och det ger förstås mycket liv och stämning, men samtidigt förundrades jag över att man åker till en festival bara för att sitta och spela själv (?)

Som tidigare dominerade den dansande publiken. Med Gula Paviljongen, Rotundan och Cupolen fanns tre platser med dansgolv och ständigt utbud av svängig musik. Den sistnämnda är visserligen också konsertscen för större artister och band. Men konsertkänslan med en laddad och koncentrerat lyssnande publik infinner sig sällan där.

Den nya versionen av scenen Cupan var i gengäld en vettig lokal med bra ljud och rätt så stor scen. Här hörde jag ett av festivalens få orientaliska inslag med trion Awtar.

På tamburin, oud och digitalpiano framförde de stillsamma och lite trevande exempel på samtida danslåtar; en mix av melodier med turkiskt eller irakiskt-arabiskt ursprung.

Denna musiktradition är stor och jag hoppas det kan bli mer av det på framtida festivaler. Gärna också med större namn än detta.

Betydligt mer drag var det i det finlandssvenska Gjallarhornet. Här hade visserligen sångerskan Jenny Wilhelms insjuknat men hon ersattes i sista stund av Emma Björling. Hon gjorde en imponerande insats i flera medeltida ballader.

Annars var utropstecknet i denna grupp Göran Månssons elförstärkta kontrabasblockflöjt i tätt samspel med Petter Berndalens slagverk som rullade rytmer lekfullt och tygellöst.

Berndalen återkom även i trion NID med än mer fantasifullt spel omgiven av Mia Marins flyhänta fiol och Hanna Wiskaris sexiga sopransax.

Ambitionen att visa scenisk dans höll i sig i år. På den stora konsertteaterns scen utspelades två magiska föreställningar under kvällen: Nordic Dance, som är ett ungt virvlande samarbetsprojekt mellan fyra länders riksorganisationer för folkdans, och Residans, koreograferad av Carl-Olof Berg. Där gestaltades leken och mötet mellan barn och vuxen på ett suveränt och överraskande sätt. Spel, tal och rörelse mixades över alla gränser.

Dansscenen med agerande musiker, bra ljud och häftigt ljus blev mina starkaste upplevelser denna dag. När jag återvände till Cupolen och veteranerna Kebnekajse kände jag att folkmusikscenen utvecklats rejält sedan 70-talet. Kenny Håkanssons smekande elgitarr och Mats Glenngårds vinande elfiol var min väg in i folkmusik på den tiden. Men när de idag återupplivar sina tunga klanger så ligger det gamla fjället helt i lä av senare generationers virtuoser och världsmusiker.