Stephen Stills och Graham Nash i all ära. Men det är David Crosbys sånger som når ut bäst när 60-talets första supergrupp gästar Globen.
Konsert
Crosby, Stills & Nash
Globen, Stockholm 16/6
Samtidigt som Marilyn Manson spelade på Hawaiiscenen i Hultsfred samlades cirka femtusen femtioplussare i Globen för att få drömma sig tillbaka till Woodstock, rockfestivalernas urmoder. På scenen stod hippiefarbröderna Crosby, Stills & Nash, trion som än i dag personifierar begreppet "peace, love and understanding".
Då, Woodstocksommaren 1969, var Stephen Stills trions klarast lysande stjärna. Briljant låtskrivare, vass gitarrist och med en röst som kunde mäta sig med de främsta svarta soulsångarna. Men redan i slutet på 70-talet hade han fastnat i sina egna manér och det kändes på förhand lite skärrat att nu få återse sin gamle hjälte. Hur skulle dagsformen på Globen vara?
Jodå, Stills drar igång konserten med "Carry on" och det låter helt okej. Visst har lystern i rösten mattats, men han spelar fortfarande gitarr på det där läckra, småaviga sättet. Akustiska balladen "Helplessly hoping" blir en höjdpunkt. Lite skakigt framförd men till brädden fylld av känslor.
Crosby, Stills & Nash kom fram med ett helt unikt sound. Bländande stämsång till ett lätt akustiskt komp blandades med tyngre, episka verk från David Crosby.
De akustiska gitarrerna hörde vi, tråkigt nog, inte mycket av på Globen, vilket gjorde många av hitsen onödigt baktunga. En så bra Stillslåt som "Love the one youre with" tappade helt sitt sting. I februari spelade Crosby & Nash på Stockholms konserthus. Där kom denna i grunden rätt känsliga vispop bättre till sin rätt och kontakten mellan scen och salongen kändes varmare. Mellansnacken placerade de politiska sångerna i samtiden.
Nu blev det för stort. Gemytet kom delvis bort och gruppen fick förlita sig på de tyngre sångerna. Graham Nashs "Cathedral" fyllde Globen med sitt majestätiska sound. David Crosbys profetiska "Wooden ships" likaså.
Crosby har en lakonisk framtoning, står med händerna i byxfickorna och levererar sina änglalika harmonier. Men han kan fortfarande ta i. Den desperata satsningen i "Almost cut my hair" imponerade och berörde.
Det är bara att inse att Crosbys sånger har åldrats bäst. Det hade jag nog inte kunnat föreställa mig 1969.