Countrykostymen klär Carlson & co

När jag traskar i solen nedför backen mot Kulturakademin får jag nästan känslan av försommarkväll med strosande par som anländer till konserten. Om det bara inte vore så förbaskat kallt! Jag dyker snabbt in i lokalen för att värma mig och blir belönad med en sittplats långt fram.

Snart dyker förbandet La Fleur Fatale upp på scenen. Det var länge sen jag hade äran att lyssna på Linköpingsbandet live och det är ett kärt återseende. I matchande scenkläder och med tyngre tongångar än på skiva bjuder gruppen på psykedelisk rock med sextiotalsvibbar med bravur.

Weeping Willows får ett entusiastiskt mottagande. Magnus Carlson är iklädd en oklanderlig svart kostym och småpratar jovialiskt mellan låtarna. Med sin själfulla röst och sin karisma ger han rollen som smörsångare en modern touch.

Kvällens repertoar handlar om hjärta och smärta, men snygga textvändningar och inlevelse gör att det blir originellt. Bäst är bandet när countryinfluenserna smyger sig in och känslan får styra. Egna sånger och covers flyter in i varandra alla stöpta i Weeping Willows speciella form. En magnifik cover av Chris Isaaks "Wicked game" ger mig rysningar och strax därefter tolkas The Smiths på ett mästerligt sätt. Men mest applåder får gruppens egna hits, med "Touch me" som klar favorit bland publiken.

Avslutningsvis undrar Magnus Carlson omtänksamt om vi inte får träsmak av sitsen på stolen, han föreslår att någon flitig människa borde sy dynor till stolarna. Publiken trotsar dock träsmaken för att ropa in Weeping Willows för extranummer. Den maffiga versionen av "Broken promise land" som sätter punkt för kvällen är värd det.