Det här Ray Charles-konceptet är numer väl inarbetat och återanvänt. Förra gången jag upplevde det i Linköping hade Jansson en mindre ensemble i ryggen, denna gång backades han upp av Blåsarsymfonikerna som på många sätt är beundransvärda i sin mångsidighet. De bjuder oss på klassiker, nutida konstmusik, musikal, underhållning och denna gång en soul- och jazzrepertoar med dragning åt storband.
Givetvis är det inget regelrätt storband, men i närvaron av fyra saxar och det pålitliga kompet rörde de sig trots allt i närheten. Mats Engströms arrangemang tog väl vara på de resurser som orkestern erbjöd, hans betydelse för resultatet kan nog inte överskattas.
Jansson utstrålade trivsel och trygghet i sitt chosefria sätt att sjunga, och därmed spred han samma kvaliteter ut över scenens medverkande och salongens publik. Rösten var behaglig och full av värme, både när han sjöng och när han presenterade låtarna. Hans framföranden var stillsamma, det blixtrade aldrig till som det gjorde med Ray Charles själv. Men han är klok som valt att göra sina egna versioner utan att försöka imitera originalet.
”Ray Charles inspelningar har ofta blivit definitiva versioner av låtarna” sa Jansson, jag har inte funderat så tidigare men det äger nog sin riktighet. Här fanns alla de stora hitsen: ”Let the good times roll”, ”I got a woman”, ”What’d I say”, ”Hallelujah I just love her so”, ”Hit the road Jack” och så vidare. Mimmi Hammar anslöt i ”I can’t stop loving you”, men hennes röst fungerade inte ihop med Janssons – det var fel läge och lät trött och blodfattigt, och hennes trombonsolo var för kort att hinna göra något av.
Den långsamma bluesen ”Hard times” gjordes däremot mycket bra, med fina solon av trumpetaren Pelle Anelid och pianisten Niklas Hakegård. Inlånade tenoristen Magnus Eriksson hördes också i solistrollen, liksom altsaxofonisten Hans Åkesson med en ursnygg insats i ”Georgia on my mind”.