Konsert
Red Hot Chili Peppers
Globen, Stockholm
Måndag 11/12
Ju närmare konserten jag kommer desto mer övertygad blir jag att det är ett misstag av mig att se Red Hot Chili Peppers år 2006. Det är nu jag försöker reparera skadan som uppstod när bandet 1992 ställde in sin Sverigespelning och jag stod där förgäves med biljett.
Men Red Hot Chili Peppers är ett helt annat band nu. Då var de kända för sitt vilda liv både på och av scenen och deras skivor var hetsiga punkattacker. Nu är de ett balladband för allmänheten och en ständigt återkommande attraktion på MTV. De har, enligt mig, inte gjort en skiva värd att yvas över på mer än tio år och jag smyger numera med att de en gång var mitt favoritband. Men inför den första av två utsålda Globen-spelningar hoppas jag att de fortfarande lever upp till sitt rykte som röjigt liveband.
Tyvärr är det inte mycket som går min väg under kvällen. Inga roliga kostymer, inget naket förutom Fleas överkropp och värst av allt, det är ett förskräckligt såsande i mellantempo. Bandet är visserligen roligt att titta på, de dansar omkring, studsar runt och kämpar som tokar, men det stämmer inte överens med den lama musik de spelar. Mycket kompenseras av det snygga scenbygget, den fantastiskt tuffa ljusshowen som går ut ovanför publikens huvud samt de fyra rörliga storbildsskärmarna. Det är verkligen supersnyggt.
Stämningen i Globen är euforisk och publikens gensvar är mäktigt. Att låtlistan inte är utformad med en gammal räv som mig i åtanke har jag förståelse för, även om jag finner det trist med så få äldre låtar. Jag får fortsätta gräma mig över den missade spelningen 1992 och konstatera att Red Hot Chili Peppers inte längre vill vara världens mest galna punkfunkband utan nöjer sig med att vara världens mest proffsiga arenarockband.
PELLE GUNNARSSON