Charmig skräckrock

De fem kollegorna på scen, varav tre på gitarr, skapar ett maffigt sound. Jag imponeras särskilt av leadgitarristen Orianthi, som besitter en grym kombination av skicklighet och attityd.

Det känns som att i stort sett samtliga festivalbesökare har samlats framför den största scenen vid skogsbrynet. Doften av vildsvinskebab och lukten av cigarettrök möter kameror, mobiltelefoner och armar i den kyliga luften.

Ett pärlband av hits - såsom publikfriarna "No more Mr. Nice Guy", efterföljande "Hey stoopid" och avslutande "School?s out" - förenar de yngre och äldre generationerna i publiken.

Besökarna mässar med till "I?m eighteen", samtidigt som Cooper leker med en blodig krycka. Under "Billion dollar babies" luftfäktar han i stället med en värja och under småsega "Only women bleed" dansar han med en docka i naturlig storlek. Till "Feed my Frankenstein" skapar skräckrockaren ett jättemonster som vaggar ut på scenen och under "Wicked young man" åker giljotinen fram och sångarens huvud av. Rekvisitan känns kanske inte helt modern, men charmig.

Det är en väl regisserad show med ett högt tempo, med undantag för det (lååånga) instrumentala partiet vid "Halo of flies"-jammandet.

"Poison" möts av kvällens största jubel. Publikhavet studsar och sjunger de välkända textraderna. Det är knappast den bästa version av låten som jag hört, men kul för stämningen.

- Han är en mästare alltså, konstaterar en besökare.

Fredagens show är underhållande och proffsigt genomförd. Efter lite velande med mig själv landar betyget på en stark trea.

Den totala avsaknaden av mellansnack gör att konserten får lite karaktär av en inövad teaterversion av en greatest hits-skiva. Och en och en halv timmes hitlåtar radade på varande blir nästan lite övermäktigt. Det är synd att Cooper inte utnyttjar snacket för att göra spelningen mer personlig.

Hatten av för Skogsröjets arrangörer som skapar musikhistoria i Rejmyre.