Jag hade fel, och den här gången kändes det bara bra! Sanningen är den att jag i förväg inte trodde så mycket på idén med en massa uppradade hits från olika musikaler. Jag tror fortfarande att viss skepticism inför dylika projekt kan vara befogad, att lyfta ut enstaka nummer ur sitt sammanhang kan vara förödande. Men Jöbacks turnépaket var helt enkelt så bra att det bara är att sträcka vapen.
Allt var stort och påkostat, scenen var vackert möblerad och belyst, bildspelet i bakgrunden var genomarbetat och snyggt. Ljudet var bra från första början, det måste vara resultatet av ett proffsigt arbete. Möjligen tyckte jag att trummorna lät platt och tråkigt, medan den rejält uppmickade Stockholm Sinfonietta lät som en riktigt stor orkester under den hårt jobbande dirigenten Julian Biggs.
Jöback var hur säker som helst, han behärskade både scenen och de knappt 4000 jublande åhörarna. Han hade mycket att berätta och skojade bland annat om den låga statusen hos dem som älskar musikaler. ”Kom ut ur credd-garderoben!” manade han.
Han röstsäkerhet och omfång imponerar, ibland har jag dock svårt för det jag uppfattar som ett typiskt ”musikal-sångsätt”. Finns det ett sådant? Kanske, kanske inte. Jag förknippar det hur som helst med ett lite bräkigt vibrato och en ständig strävan efter de långa höjdtoner som ger möjlighet att äntligen får blomma ut och exponera vad man kan.
Det är förmodligen orättvist tänkt! Jöback delade i alla fall detta uttryck med de skönsjungande stjärnorna Mo-Anne Dionisio och Scarlett Strallen, som förutom att sjunga visste hur man gick tjusigt nerför och uppför entrétrappan.
Ett mer ”gammaldags” sätt att sjunga stod Norm Lewis för, det klingade fylligt och fint om hans ”I got plenty of nothing”. Men allra bäst lät det om Gunilla Backman - inga manér eller något tillgjort, bara en klockren röst och en härlig förmåga att gestalta i toner. Henne vill vi höra ofta!
Hon sa att hennes favorit bland musikaler var ”West side story”, ett mycket gott val om ni frågar mig. Och det roligaste med den här kvällen var blandningen av någorlunda nutida musikaler som ”Chess” och ”Miss Saigon”, klassiker som ”Annie get your gun” och för mig okända ”Wicked” och ”Pippin” av Stephen Schwartz.
Genom denna mix visades också att musikaler visst inte bara är flärd och ytlig underhållning, det finns flera exempel där viktiga frågor ställs och där brännbara ämnen problematiseras: tänk ”Cabaret”, ”Porgy and Bess” (som väl snarast är en opera) och ”Teaterbåten”.
Det var en mycket generös föreställning Jöback bjöd på, och det tycker jag trots att jag på grund av pressläggningen inte kunde övervara det hela till slut.