Hårdrockssveriges förmodligen mest kända turnébuss står parkerad utanför Platens, som för att markera att här är det ett skitigt och slitet band som ska spela. Normalt sett är de två orden inte särskilt positivt laddade, vare sig för fordon eller för band, men i Bullets fall så ligger det helt i linje med vad de presterar på scen. De har på några år gjort sig ett namn som pålitliga leverantörer av rå, 80-talsdoftande hårdrock.
Kvällen inleds av The Scams, vars musik kanske inte är det mest spännande jag hört, men de har en energi och scennärvaro som väger upp det mesta. Och skulle Bullet haverera fullständigt, kan The Scams med lätthet fylla deras skor.
Bullet gör sedan entré. Bandets scenshow består i stort sett bara av en ljusskylt, och sångaren Dag ”Hell” Hofer, som i sin serietidningskaraktärslika utstrålning är Bullets främsta tillgång. Även om hans sång stundtals under kvällen är väl gnällig.
I sina bästa stunder, som under ”Full pull” och refrängen i ”Turn it up loud” svänger Bullet bra, men det är tydligt att de kanske inte är i riktig toppform. Redan efter fyra låtar tar de en paus och går av scen i någon minut. Fem låtar senare blir det ytterligare en paus inför extranumren. Där presterar de dock helt ok, och lämnar publiken med vad som faktiskt är en riktigt bra låt – ”Bite the Bullet”. Låten dras ut till max och får ett imponerande gensvar.
Bristerna må förlåtas med att det här bandet ska vara lite skevt. Jag hade nog blivit mer orolig om allting varit helt perfekt.