Cavalleria Rusticana, av Pietro Mascagni. Ny musik av Jonas Valfridsson.
Dirigent: Michael Francis
Solister: Cornelia Beskow sopran, Desirée Baraula mezzosopran, Ulrika Tenstam mezzosopran, Markus Pettersson tenor,
Richard Hamrin baryton
Körer: Musikaliska Sällskapets Kammarkör, Bel Cantokören, Akademiska kören i Linköping
Konsert & kongress i Linköping
22 maj
Säsongsavslutningen med Norrköpings symfoniorkester var en lite annorlunda konsertkväll.
Som inledning framfördes ett nyskrivet verk av Jonas Valfridsson: "The Temples of Kamakura". Åter igen en ung lovande tonsättare som får sin musik uppförd (!). Under Michael Francis tid har samtida musik lyfts fram på ett lovande sätt.
Valfridssons verk utgår från fyra japanska tempel i Kamakura. Han säger sig i musiken förmedla stämningar och intryck av platser och byggnader. Det blir därför något av programmusik. Flera delar i verket påminner om filmmusik, med sin melodiska och ganska sentimentala karaktär. Det är en vacker, skimrande färgpalett han målar upp med sin skickliga orkestrering. Orkesterns tolkning är distinkt, engagerad och väl sammanhållen.
Inledningen har ”japanska” drag av Takemitsu. I den andra rytmiska satsen kan jag förnimma Stravinskij. Stilmässigt är det inte nydanande. Snarare konventionellt och förutsägbart. Men det är en fin variation och en väl utnyttjad dynamik i orkesterns uttrycksmedel.
Efter en tidig och alltför lång paus kom huvudnumret "Cavalleria Rusticana". En folkkär italiensk opera i en akt från 1890. Uppförandet här byggde på ett samarbete med Operahögskolan i Stockholm, där solistrollerna sjöngs av studenter i slutet av sin utbildning. En Linköpingskör och två från Norrköping var också viktiga samarbetsparter denna kväll.
Scenen lämnade inte mycket plats för agerande men sångarna lyckades ändå fint med att sceniskt gestalta och uttrycka de starka känslorna i detta drama om passion, svartsjuka och hämnd.
En bänk var den enda rekvisitan. I övrigt var det gestik, minspel och framförallt sång, som förflyttade oss till 1890-talets Sicilien och en folklig bondekultur som kändes märkligt levande och äkta.
Kören agerade folkets röst med kommentarer och miljöer i bakgrunden. Centralgestalten Cornelia Beskows Santuzza, var en lyriskt vacker sopran med engagemang, inlevelse och stort register i sitt uttryck.
Hennes samspel med Ulrika Tenstams mamma Lucia var dramatiskt starkt och den senare utgjorde ett fint komplement med sin djupa mezzosopran och ett kraftfullt utspel. Desirée Baraula som Lola var en motpol med sin trånande och förföriska stil.
Markus Pettersson (Turridu) agerar och låter som en klassisk operatenor. Det var expressivt och väl framfört men kanske lite opersonligt. Till viss del föredrog jag barytonen Richard Hamrins något mer nedtonade Alfio.
Som helhet blev det en intensiv och berörande föreställning, med hög kvalitet i det musikaliska utförandet.