Terrorama och Devil Lee Rot
The Rock 11/12
Efter att ha lunkat nerför spiraltrappan och hängt av mig jackan möts jag av en vägg av oljud, vänta ett tag, det är visst musik. Hårdrock på brutalt hög volym strömmar ur diskjockeyanläggningen och det dröjer inte många minuter förrän jag pillar in öronpropparna och letar mig mot det tystaste hörn jag kan hitta. Där sitter jag och känner mig som ett ufo. Det är omöjligt att prata med någon och runt mig stimmar berusade tomtar och packade hårdrockare i läder och nitar. Jag känner att jag för länge sedan har tappat regelboken till det sociala rollspel som pågår i lokalen.
"Vi kör igång så fort ljudteknikern dyker upp" hör jag sångaren i Norrköpingsbandet Terrorama vråla till en kompis. De har releasefest för sin debutskiva, men jag ser inte röken av någon skiva att inhandla.
Om ljudteknikern dyker upp eller inte vet jag inte, men hade nog inte spelat någon större roll. Volymen är helt sinnesjukt hög och de nyanser hos musiken som överlever när jag petar in öronpropparna så långt att jag tror de möter varandra mitt i mitt huvud är få. Inte för att Terrorama bjuder på något finlir eller några finesser, det är råbarkad och primitiv thrash metal med åttiotalsinfluenser som gäller. De är ivrigt påhejade av ditresta Norrköpingsvänner, men framträdandet känns stelt och lite tafatt. Jag gillar bäst när bandet sänker hastigheten lite och skapar ett gung jag kan nicka i takt till.
Efter Terrorama är det dags för Falkenbergs meste hårdrockare Devil Lee Rot att underhålla oss, killen med Sveriges tajtaste byxor. Jämfört med Terrorama går det ännu snabbare och med en gitarrist till så får musiken mer djup. Men är det verkligen meningen att gitarrsolona ska låta som om de vore spelade på en banjo?
När jag går hem känns det som om jag har stoppat huvudet i en betongblandare. Är det något jag har missat, eller var det helt enkelt bara dåligt?