Kanske var det tänkt att det skulle bli intimt, lite mer känslosamt. Men när en artist som lockat tio tusen människor på en lerig gräsmatta i Roskilde nu endast lyckats få hit 650 - i en lokal som rymmer 850 personer - då är det något som har hänt.
När publiken vandrar in börjar man förstå. Inte en svartlugg så långt ögat kan nå. I stället småbarnsföräldrar som precis lyckats ordna barnvakten för kvällen, stora medelålderssällskap och jurister i kostym. De är alla här för nostalgi.
På scen står en dansk, en norsk, en britt och den gamla Suede-basisten Matt Osman och ackompanjerar Brett Anderson. De två inledande låtarna "To the winter" och den kommande singeln "Love is dead" är skivans höjdpunkter och ett lyckat val.
Men så hamnar repertoaren snabbt i ett lågenergi-läge med en massa låtar i d-moll och det är faktiskt inte förrän han spelar kvällens första Suede-låt, "By the sea", som publiken kvicknar till. Men då är det redan för sent. Publiken befinner sig i viloläge och när Brett för tredje gången påannonserar "min röst är slut" är det ingen längre som reagerar.
Att se en snart 40-årig Brett Anderson vicka på stjärten är lika upphetsande som att se en 76-årig Anita Ekberg ställa sig under ett vattenfall i Rom. Med skämt och charm försöker Brett ändå in i det sista få publiken att tända till: "Jag är faktiskt lite svensk, mitt namn är Anderson, hahaha."
Men ingen orkar studsa till Bretts musik längre, inte ens till en hit som "Filmstar" som spelas som extranummer. Det hela slutar bittert när Brett förkunnar för den stillastående massan: "Det finns inget mitt emellan, antingen älskar ni mig eller så hatar ni mig. Ni som hatar mig hade ju redan bestämt er för det innan ni kom hit, jävla fittor!"
Det kan vara sorgligt att se en stjärna falla, se en publik växa ifrån sin idol. Men det är ännu sorgligare att se honom förolämpa sin publik. Huvudparten av dem har kommit hit för att de fortfarande har honom kvar i sina hjärtan.
Danjel Lindberg-Nam