Utslitet eller fortfarande slitstarkt? Storyn härstammar från 1720-talets London där John Gray blandade komik och samhällssatir i "Tiggarens opera".
Tvåhundra år senare gjorde Bertolt Brecht en bearbetning med Kurt Weills musik som viktigt komplement; så tillfördes "Tolvskillingsoperan" sina fräna dissonanser.
Hur ställs denna succéomsusade klassiker på scenen i det tjugoförsta seklet? Kanske är vår tid så ful-skitig-elak att en motsvarande estetik på teatern inte skulle få effekt? Ja, det verkar så.
"Tolvskillingsoperan" har blivit som vilket musikteaterstycke som helst, med den skillnaden att publiken skulle kunna gnola eller stämma in i många av sångerna och balladerna.
Weill komponerade inte för operasångare utan för skådespelare, men numera litar man allt mer till vokala proffs. Som Helen Sjöholm i Stockholms stadsteaters version av "Tolvskillingsoperan", regisserad av Lars Rudolfsson.
Polly Peachum i Helen Sjöholms gestalt gör ett småborgerligt oskuldsfullt intryck men visar också temperament. Som väntat sjunger hon underbart, och med suverän textning, men någon brechtsk aktris är hon naturligtvis inte. Den speciella talangen finns däremot hos Odile Nunes (horan Jenny).
Både lite för elegant och för schablongangstrig, och vad värre är: odistanserad, tycker jag om Philip Zandén som machohallicken Mackie Kniven. Han skäller och domderar och har anlagt ett skratt som föreställer lömskt ondskefullt.
Dan Ekborg har scenauktoritet och utstrålning. Hans tiggeridirektör Peachum -- vars lukrativa rörelse går ut på att väcka medlidande hos människor som inte tror på äkta elände -- uppenbarar sig som renodlat rå utsugare men framstår efterhand som godmodigt cynisk pragmatiker. Pia Johansson som hans fru satsar mer på publikfriande överspel än komik men gör Balladen om det sexuella slaveriet bra.
I Weills originalsättning, som Östgötateatern använde i sin "Tolvskillingsoperan" för tre år sen, får ibland bara ett harmonium ackompagnera. På Stockholms stadsteater låter det mycket men i min smak väl glättat om orkestern.
På något sätt känns föreställningen utspädd. Scenografin är så gott som obefintlig, den enda fasta punkten är en hiss i stålskelett. Ödsliga scenerier understryker det tablåartade i handlingen.
Att texten är något uppdaterad i Jan Marks nyöversättning hjälper inte en föreställning där det fräna och fräcka är lika avskaffat som tolvskillingen.
Bild:Petra Hellberg