Det är möjligen en trivial sanning att man kommer Brahms allra närmast i hans kammarmusik; sant är det i alla fall. Ett gott belägg ges när man lyssnar på den här skivan, som upptar de tre pianokvartetterna, opus 25 (g-moll), opus 26 (A-dur) och opus 60 (c-moll) och därtill opus 117 för piano.
Man undgår inte intrycket att musiken har sitt upphov i händelser och stämningar som ingripit djupt i Brahms liv; litteraturen talar om både livsleda och djup kärlek.
Brahms var pianist och självklart har pianot en framträdande roll i kvartetterna. Marc-André Hamelin är en gudabenådad pianist. Hans spel är auktoritativt men kan samtidigt göra ett både graciöst och ömsint intryck - det senare till exempel i c-mollkvartettens oerhört vackra tredje sats.
Intressant är att notera skillnaden mellan de två tidiga kvartetterna och den sena. C-mollkvartetten präglas av en stor frihet och säkerhet i sättet att forma musiken; den har en mästares signum.
I de tre intermezzi för piano, opus 117, som finns med på skivan frilägger Hamelin den storartade enkelheten, självklarheten, i denna sköna musik.
Per Olov Backman