Detta, ett av hela musikhistoriens mest centrala verk, är inte kyrkligt i meningen att det innehåller de ordinarie inslagen i den katolska mässan. Men det är förvisso andlig musik!
Här finns inte mycket av varken undergång eller räddning, däremot ett stort allvar och kanske en ännu större portion av tröst.
Det märks redan i inledningens vackert klingande låga stråkar, i det likaledes låga träblåset och i den omhändertagande första körinsatsen. Tillsammans lät det fantastiskt, varsamt men kärnfullt och tveklöst.
Radiokören är vältrimmad och givetvis den bästa som kan tänkas, ändå passar deras uttryck inte lika bra till all vokalmusik. Men här var de det optimala instrumentet och kvaliteterna kom till sin fulla rätt. De förmådde hålla orkestern stången rent volymmässigt, röststyrka och klangbredd slog aldrig över till råhet. Deras unisona parti i andra satsen var omtumlande i sin kraft.
Många gånger har i konsertsalen körer körts över av en orkester, men nu fungerade det bättre akustiskt - åtminstone där jag satt. Och det behövdes, eftersom texten och musiken i Requiem är kongeniala med varandra och bildar en naturlig enhet.
Orkestern är inte reducerad till ackompanjemang eller beledsagning utan interagerar med kören, stämningarna och det betydelsebärande innehållet förmedlas även av musikerna genom Brahms solida orkesterbehandling.
De båda solisterna sjöng oklanderligt, men deras partier engagerar inte lika mycket. Orkesterns förste gästdirigent Caballé-Domenech ledde framförandet synnerligen energiskt, vid ett par tillfällen hade han ingen kroppskontakt med pulten överhuvudtaget. Han tog väl vara på tempi och harmonik och visade hur Brahms med sin formkänsla vävt allt i ett enda stycke.
I mitt tycke kunde han lyft fram och förtydligat de kontrapunktiska inslagen än mer, eftersom dessa i det i övrigt romantiska tonspråket kunnat ge ytterligt dramatiska förtätningar.
"Ein deutsches Requiem" behåller sin angelägenhet. Mitt i välljudet problematiserar Brahms universella tankegångar och ger dem en enastående giltighet.
Gunnar Ekermo