Linköpings konsertsal, 12/9
Jag minns några av Fläskkvartettens musiker från Musikhögskolan i början av 70-talet. Med sin rebelliska hållning avvek de från den gängse mallen i stråkklassen, något som nog krävde en del mod på detta traditionstyngda lärosäte. Attityden blev deras signum i karriärens början, och de försöker säkert behålla den fortfarande. Men vassa kanter slipas av, på gott och ont. För den välgörande provokation de förr kunde riva upp är dörrarna sedan länge inslagna. Positivt är att de numera törs ägna sig åt att spela vackert, något som onsdagskvällen gav flera prov på.
Konserten kom igång sent och setet före paus var kort, så jag kunde inte vara kvar hela tiden. Den ackumulerade förväntan hos publiken besvarades med att de fem musikerna i öppningslåten gick ut hårt och skoningslöst, och det rytmiska groove de skapade svängde rejält.
Soundet i Christian Olssons trummor var underbart, hans del i helhetsintrycket kan inte överskattas.
Den line-up med sångare som trummats ihop var imponerande med flera starka namn. Först ut var Freddie Wadling. Där han sitter och sjunger ser han ut som en mycket gammal farbror. Fast han egentligen inte gör något märkvärdigt skapar han en lätt magisk atmosfär och ylar på med en självklarhet som inger respekt. Vissa av kvällens låtar fann jag stillastående och i avsaknad av magi och inlevelse, men så fanns där Wadlings ballad "Seventh day" som byggdes upp på ett imponerande sätt med förtätningar och upplösningar - jättesnyggt gjort!
Theodor Jensen tyckte jag om både för hans utspel och för musiken, "Whores and slaves" är en kanonlåt! Och Nicolai Dungers lite aviga stil brukar vara lätt att tycka om, men det som berörde mig mest under hans avdelning var Christian Olssons klockklanger på gitarren.
Jag sörjer att jag missade Titiyo och ännu mer Anna Ternheim. Alla konsertens sångare finns med på Fläskkvartettens CD "Voices of Eden".
Det gör också Joakim Thåström, och det är inte utan att hans medverkan denna kväll hade varit välgörande. Å andra sidan är väl inte heller han den rebell han en gång var . . .
Gunnar Ekermo