Hurula kommer upp på scen och vandrar spattigt rastlöst fram och tillbaka under det första introt. Det är som att han inte kan vänta på att få släppa loss energin inom sig. När sedan "Ont som jag" drar igång på riktigt får han göra det med råge.
Dock blir det inte den där totala urladdningen på en gång. Den som alla som någon gång tidigare sett Hurula live, tar för givet. Det är inte riktigt den där överjordiska känslan som får publiken att glömma precis allting som inte har med själva konserten att göra.
Sedan är det fortfarande väldigt bra. Hurula kan som få andra idag beskriva samhällets undersidor lika vackert och drabbande. Och det till punktoner som inte kunnat passa bättre. Ett av de bästa exemplen är "Åtta trappor", som när den dyker upp en bit in i spelningen får det hela att lyfta. Då börjar Hurula närma sig de där verkligt höga höjderna som han kan nå.
Därefter är samtliga låtar så starka att det förmodligen hade varit svårt att göra något sämre än fantastiskt av dem. "Betongbarn" och "22" är två underbara låtar som framförs med precis all den frenesi som låtarna kräver. För att inte tala om "Allt ska försvinna". Frågan är om något annat under festivalen kom upp i samma nivå som de tre minuterna.
Rocken brukar relativt regelbundet förklaras vara död. Det finns ett enkelt recept mot sådana villfarelser - det är bara att plocka fram Hurula, så lät även den mest inbitne skeptikern övertygas.
Hurula gjorde som helhet en riktigt bra spelning. Det var bara synd att inledningen inte riktigt lyfte. Så den där överjordiska känslan infann sig aldrig riktigt.