Men som skivköp, när vinyler skulle uppgraderas till CD-format, var Adams där som en av de första. Så det är allt annat än litet när han ska spela i Linköping. Faktum är att det är hur stort som helst. Samtidigt finns den där skepticismen inför avdankade artister som klamrar sig kvar med otidsenliga hits och röster som klarar mindre än halva sina tidigare register.
Men låt oss ta det hela från början. Av tisdagskvällen alltså. Kloka väderprognosmakare hade flyttat en av årets stora utomhuskonserter inomhus. Cirka 3500 personer hade bestämt sig för att gå dit. Rickfors, Ronander och Hylander hade accepterat erbjudandet om att vara förband. Likt tre rockmusketörer hade de avfyrat en timmes konsert på ett sådant sätt att jag stundtals fått påminna mig själv om att de endast var kvällens supporting act. Rutin i sin bästa betydelse, rockrävspondus och låtar mellan dansk lycka och amerikanskt svårmod. Storbilds-twittret har slocknat och det var dags för kvällens huvudnummer: Bryan Adams.
Scenens plasmaskärmar displayar megafonen från "Waking up the neighbours" och den kanadensiske rockartisten med ärrat ansikte och hes stämma gör entré. Inledningen går i rockens tecken. Mellansnacken är fåordiga, men basgångarna desto högre. Låtarna som framförs håller sig strikt till sina originalversioner och varje förstaackord fångas av publiken när hit efter hit radas upp. Svartvita bilder i storbildsformat som blandar simultanupptagningar med förinspelade klipp ger en snygg inramning.
Från rock rör sig konserten så småningom över till lugnare låtar. Svartvita bilder blir till färgkaskader och Adams blir alltmer öppen i kontakten med publiken. En tredje växling går över till mer experimentella arrangemang, ett publikfriande som inkluderar Mjölby-Julias framförande av "Heaven" och mer och fler allsångsförväntningar som räddar till och med fasade Robin Hood-nummer. Adams verkar ha koll på läget, lämnar föga åt slumpen. Rockrivigheten finns kvar i rösten som tycks spänna över samma register som förut. I Cloetta Center denna tisdagskväll är han hur stor som helst. En världsstjärna, en driven musiker som följt sin tid, en återfunnen idol och en kväll att minnas, helt enkelt.