DET ÄR SÄKERT svettigt i kulisserna innan David Bowie släntrar in på scenen i Globen. Tydligen har fotfolket nätt och jämt hunnit få scenutrustningen på plats efter turnépremiären i Köpenhamn kvällen innan. Soundcheck fick man klara sig utan.
Men konserten kommer i gång och någorlunda i tid är den också. Mot slutet avslöjar huvudpersonen själv att tekniken strulat en del under kvällen, men av det märker i alla fall inte jag mycket.
Den mest uppenbara vurpan är när Bowie får in en VÄLDIGT ostämd gitarr. Lätt bisarrt att höra megastjärnan själv försöka få fason på eländet medan ett fullsatt Globen sitter och väntar.
Men inte ens det kan få David Bowie på dåligt humör, solen skiner på scenen. Han bubblar på, skuggboxas, vaggar omkring med gung i knäna och skämtar avspänt med både publiken, bandet och sig själv.
Överhuvudtaget ger Bowie intryck av att vara tillfreds, både som person och artist. Han verkar ha hittat en position, ett band och ett sätt att skriva låtar som för tillfället passar honom väl. Klassiskt melodisnickrande utan konstigheter eller experimenterande.
Tidigare har David Bowie varit ovillig att spela sina äldre låtar, men den inställningen är borta sedan flera år. Globenkonserten är en blandning av äldre, nyare och purfärskt material. Faktum är att det inte alls blir så många låtar från senaste "Reality".
I jämförelse med premiärkvällen har flera av de nya låtarna plockats bort - trist nog bland annat "Fall dog bombs the moon" som hör till albumets starkaste spår - och som helhet har antalet nummer minskats. Varför vet jag inte. Teknikkrånglet?
David Bowie årsmodell 2003 är en avspänt jeansklädd entertainer som lever högt på sin charm och sin samlade rutin. Allt flyter lugnt och säkert - trots problemen, uppenbarligen - och här finns varken pinsamt mellansnack, eller skavande tystnad. Det är underhållande och proffsigt utan att för den skull kännas det minsta opersonligt.
Just här finns paradoxalt nog både konsertens stora plus och stora minus. För hur trevligt det än är så går det inte att komma ifrån att det aldrig bränner till, att musiken, eller det som händer däruppe på scenen, aldrig riktigt rycker tag i mig, aldrig får fötterna att sväva ovanför marken.
I mina ögon är David Bowie på många sätt en genialisk artist och ingenting under Globenkonserten motsäger egentligen det. Men det är heller ingenting som understryker det.