Norrköpings Symfoniorkester. Dirigent Mats Rondin. Solist Anna Lindal, violin
Musik av Stravinskij, Marie Samuelsson och Dvorák
De Geerhallen, Norrköping
IGOR STRAVINSKIJS neoklassiska tillbakablickar skapade en musik som är lätt förbryllande i sin sammansättning. Kammarkonserten "Dumbarton Oaks" (efter platsen där den uppfördes) är en märklig blandning av sträng kontrapunkt (fugor) i Bachs anda, polyfon modern melodik och en rytmisk puls med drag av jazz.
Norrköpingsorkestern (i miniuppsättning) under gästande Mats Rondin gjorde en distinkt och strikt tolkning. Med ett lätt anslag lyckades man ändå skapa intensitet och en drivande stuns i rytmiken.
Det var klangmässigt uppfriskande med denna lilla ensemble. Rent och luftigt. Det blev en skön kontrast till de efterföljande orkestermassorna.
Kvällens utropstecken var förstås uruppförandet Marie Samuelssons violinkonsert, med den kryptiska titeln "Bastet solgudinnan". Myten om en egyptisk gud har inspirerat tonsättaren under arbetet. Men att för den skull sedan ha en utförlig redogörelse av denna myt i programbladet verkade irrelevant och lite komiskt.
Vad som vagt kan anas som en koppling i musiken är avsnitt som lite klichémässigt skulle kunna beskrivas ha drag av ritual och dramatik: basuner och tungt slagverk med maniskt upprepade figurer.
Annars är konserten ganska svårfångad formmässigt. Den har ett böljande och ibland lite trevande förlopp. Det är långa liggande klanger och en tät väv av stämmor, där solostämman ofta vävs in som en i mängden.
Ljusa stråkklanger utan vibrato är återkommande. Det blir en skimrande och samtidigt lite sträv effekt. I solot nyttjas ofta höga och svaga flageolettoner. Det skapar en karaktär av bräcklighet, men samtidigt livskraft och spänning.
Just i detta, kontrasterande mellan solo och orkester, blir konserten som mest intressant tillsammans med ett originellt nyttjande av slagverk. Till vissa delar upplevde jag den annars som alltför diffus och oformlig. Anna Lindals tolkning var övertygande, men samtidigt svår att bedöma efter bara en lyssning.
Men hur viktigt är det ändå inte med uppförandet av nya stycken. Att nya tonsättare får chansen att prova orkestern som klangmedel och uttryck, och att den i sin tur får utvecklas genom nya utmaningar.
Att efter detta möta Dvoráks åttonde symfoni var som att dra ned gardinen mot omvärlden och samtiden. En ljuv musik fullständigt utan spänning eller personligt tilltal. Väl framfört, men vad har denna musik att säga oss i dag?
Konserten spelades in av Sveriges Radio P 2 och kommer att sändas framöver.