Det skiljer tre veckor mellan att Bob Hund spelar på Popaganda-festivalen i Stockholm och att bandet står på scen i Linköping. Låtlistan är i princip densamma, framförandet skiljer sig inte nämnvärt. Men ändå är allt så mycket bättre en sen lördagskväll i Linköping.
Det kan helt enkelt vara så att Bob Hund är ämnad för klubbscenerna. Och det är på intet sätt negativt. Inte som bandet gör det ikväll. Från inledande ”Hollywood nästa” till den avslutande allsången i ”Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag, tror jag” känns det nästan folkligt.
Eller ja, så folkligt det nu kan bli med en sångare som iförd mask strippar av sig kläderna och klättrar på högtalare.
Sångaren ifråga, Thomas Öberg, är en av svensk musiks största underhållare. Det är sedan gammalt. Han säger åt publiken att hålla käften, men ingen lyssnar. För alla i den aningen svettiga, okej kokande, lokalen vill så gärna också sjunga med.
När Öberg på grund av den låga takhöjden inte kan bygga de sedvanliga högtalartornen att hoppa ifrån, sträcker han sig istället ut mot publiken.
Om en som undertecknad följt Bob Hund under hela sin uppväxt är det förstås tråkigt att många av de äldre låtarna ratas till förmån för nyare alster. Vissa låtar saknas liksom och konserten hade gärna fått pågå i en halvtimme till.
Men mot en Clash-stompig version av ”Hjärtskärande rätt” och en infernalisk ”Nu är det väl revolution på gång?” är det svårt att invända.
Jag kanske går till ”fel” ställen, men det var länge sedan jag såg en så varierad publik i lika varierande åldrar på en klubbspelning i Linköping. Där alla sjöng och hoppade med. Bara en sån sak känns positivt. Och Bob Hund är trots allt Bob Hund. Det räcker väldigt långt.