Bluesfestival - ett gott initiativ! Eftersom den ägde rum samtidigt som schlagerditon i Cloetta Center fick den också lite prägel av alternativ- och antirörelse. (Ni minns väl proggens "Doing the omoralisk schlagerfestival"?)
När jag dök upp hördes Slidin' Slim ensam med gott ljud i sin gitarr, bland annat sjöng han Muddy Waters´ "I can't be satisfied" i en stimmig omgivning. Från Vetlanda kom trion Jacob & the Jackals, föregångna av fina recensioner. Deras variant av blues var åt det rockiga Texashållet, typ Stevie Ray Vaughan eller Johnny Winter men med ett rent Telecasterljud.
Bitvis var det mer av publikinriktad show än genuin blues, här fanns till exempel gott om break med förprogrammerat utrymme för applåder. Dansgolvet fylldes snabbt och det här var en våglängd som passade festivalbesökarna, de flesta mer inriktade på att partaja än att lyssna.
Men Jacob Steinwall var onekligen flink med gitarren, och trion varierade 12-taktsformen föredömligt. BB Kings släpiga "I don't want you cutting off your hair" gick direkt över i en pumpande boogie. Låtar av Hank Williams och Elmore James och en röjig "Shake your money maker" framförda med gott humör och rejält utspel gjorde Jacob & the Jackals till publikfavoriter.
Till slut återkom Anders Landelius alias Slidin´ Slim, denna gång tillsammans med sitt band. Nu var det vinande slidespel i egna låtar som gällde, inte lika dansant och medhårs men helt klart närmare rötterna. Bandet var tillbakadraget och något trumsolo à la Jacob & the Jackals kom inte på fråga. Det är skönt när volym inte får något överdrivet egenvärde, men lite mer hade de gärna fått värma på för min del.
Slims största tillgång är en alldeles fantastisk bluesröst, på den fronten har han knappast någon överman i det här landet.
Var det John Lee Hooker som sa "the blues is the truth"?