Blandad trio lockade få

Det viktigaste i livet är inte att segra, utan att kämpa väl, heter det ju enligt en gammal sportdevis. Och någonstans är det oundvikligt att falla in i sportityder en kväll när all världens arrangemang konkurrerar med en OS-invigning.

Foto: Daniel Bennelid

Konsert2012-07-28 08:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Devisen gäller inte minst Loreens, The Neverdies och Dead by Aprils framträdande i Motala Folkets Park.

Lite publik

En Europamästarinna i sång, ett entusiastiskt lokalband, och ett konceptband inom genren dödspop/metal/pojkband borde kunna locka mer publik än de faktiskt gör.

Loreen kämpar väl med att få igång åskådarna på den knappt halvfulla gräsmattan framför scenen, The Neverdies njuter av sin fåhövdade men hänförda publik och Dead by April tar hem den numerära publiksegern.

Mer dansgolv än folkpark

Loreen sveper över scenen för sin minikonsert strax efter klockan åtta. Hon sjunger sitt mellansnack, nyttjar rösten som instrument snarare än till tydligt textad sång och låter egenart gå före slentrian i sitt framförande.

En Europamästarinna som röstmässigt tar hem en promenadseger denna kväll, medan hon kämpar med det faktum att publiken enbart känner igen två av hennes låtar. Och kanske lika mycket med att hennes musik är dansgolvens, snarare än folkparkens. Men snyggt är det.

Positiv överraskning

The Neverdies är underdogen som vinner charmpoäng. Sångaren Kenny Silvers ljusa röst ger bandet karaktär, medan man imagemässigt kämpar på i zebraspräcklig trikå. Men The Neverdies är kvällens stora positiva överraskning, det vill jag inte ta ifrån dem. Entusiasmsegern är deras, inget snack om saken.

Dead by April som kvällens sista akt bjuder på sin growl-blandade poprock enligt en lika förutbestämd formel som juice i koncentrat (ni vet: en del juice, fyra delar vatten).

Med en ljudnivå som torde höras till Karlsborg och som gör att stuggästerna vid Litho-badet bredvid väl förtjänar sin gratissikt in på konserten, levererar de sin tyvärr delvis förinspelade musik. Här spelar igenkänning mindre roll än för Loreen, de taktfasta kulspruteriffen är omöjliga att inte fångas av.

Jimmie Strimell kämpar på med sin icke-tonande sångteknik, medan bandets vokalsångare springer runt och gör segervissa hjärta-tecken med händerna.

Mycket väntan

Mellan artisterna: långa perioder av väntan, några ståupp-komiker som fått en chans att visa upp sig och en svårvunnen kamp mot myggen.

Efter konserten lite OS-invigning på teven. Där grenen litteratur, vars vinnare 1912 myntade kämpa/vinna-sportityden ovan, inte längre ingår.

Klicka till höger i bilden för att se fler bilder.