Den här gången hade Rigmor Gustafsson engagerats, och det måste kallas ett kap. Hennes närvaro lockade fram flera goda kvaliteter i orkestern, något som märktes redan i hennes första nummer ”Too close for comfort”. Att en så stor blåsorkester inte är det mest lättrörliga ligger i sakens natur, men kantigt var det definitivt inte, snarare töjbart och med attack och dessutom i ett fint arrangemang.
Bacharachs ”Close to you” är en höjdarlåt som Gustafsson gjorde det bästa av, medan alla tempobyten i Cole Porters ”Anything goes” blev svåra att hantera. När hon sjunger till mindre ensembler är hon givetvis van vid att de smidigt följer henne, men här var det snarast tvärtom: hon hade inget annat val än att haka på så gott det gick.
På egen hand lät musikkåren bättre i uvertyren till ”Lätta kavalleriet” än i medleyt ur ”Porgy and Bess”. Gershwins intrikata musik är måhända alltför rik på emotioner och subtila färgsättningar för att kunna tolkas meningsfullt i alla lägen. Så mycket bättre lät det om Benny Anderssons bekymmerslösa ”Trettondagspolka” och de armeniska danserna som höll sex (!) slagverkare fullt sysselsatta.
Rigmor Gustafsson är självklart en önske/gästartist för vem som helst. Hon är alltid hörvärd, även om hon i det här sammanhanget inte fick sträcka ut och komma till sin fulla rätt. Samarbetet mellan henne och orkestern fungerade, men utan att nå några höjder. Så tänkte jag redan när jag satt och njöt av hur bra de lät tillsammans i ”Someone to watch over me”.