Norrköpings Symfoniorkester, dirigent Alan Buribayev
Musik av Richard Strauss och Beethoven
De Geerhallen, Norrköping, 22/5
SON:s säsongsavslutning innebar "hjältemusik" av Beethoven: först den strålande och triumferande uvertyren "Egmont", och så 3:e symfonin "Eroican". Orkestern tog sig an den med ett lätt handlag. Jag är van vid tyngre markeringar och rubati, men Buribayevs version fungerade utmärkt. Musikens storslagenhet bestod utan att vara pompös, det var snarast en smidig och rask hjälte det handlade om.
Speciellt i andra satsen fanns hos musikerna en påtaglig riktning och koncentration. Känsligt och ytterst njutbart spelade träblåsarna, inte minst solooboisten.
Hur återges lämpligen hjältemusik? Fanfarer är en sak, de ska smattra och gnistra. Men "Eroican" är ju så mycket mer. Kan frasering, klangbildning och tempo bidra till att höja eller sänka hjältefaktorn? Eller räcker det med att bara spela rakt av som Beethoven noterat? Jag tror att en superklassiker av den här digniteten tål att framföras på mer än ett sätt utan att dess storhet och status förminskas. Det är inte fråga om programmusik eller något hjälteporträtt.
Strauss mästerliga "Metamorfoser" ligger i ett märkligt och mystiskt stämningsläge som berör. Den dova inledningen är mycket sorglig och smärtsamt vacker. Men Strauss har gjort stråkarna utsatta och sårbara, och framförandet var inte alltid fullständigt synkront. Inom den långa legatobåge som vilar över hela verket böljar musiken i en långsam rytm, som andetag. När musikerna omväxlande lät klangen tunnas ut och breddas, intensifieras och vila påverkade det nog andningen även hos oss lyssnare. Och när den avslutande djupa bottentonen sattes an i kontrabasarna pustade vi ut - slutet var knappast ett lyckligt sådant, men det var mycket tydligt.