Pianotrion hör till de klassiska kammarmusikformerna som påbörjades i den wienklassiska perioden, och fördjupades under romantiken. Beethoven var förstås en av banbrytarna och kanske den mest epokgörande utvecklaren även i detta sammanhang.
Denna måndagskväll på Crescendo fick vi två exempel på just steget från klassiskt till romantiskt. Ludwig van fick lämpligt nog inleda, med sitt allra första förlagda opus: Pianotrio i Ess-dur.
I detta tidiga Beethoven-alster skönjer man spåren från Mozart och Haydn, men ändå finns tydligt, redan här, det särpräglade temperamentet och dynamiken - kontrasterna.
Kvällens musiker förstod att gestalta detta. Den stundvis ganska enkla, nästan banala, kompositionen lyftes fram med tydlighet och klarhet.
Det var ett livligt och lätt men ändå distinkt spel i de snabba satserna, och en stilla sjungande och klar tolkning av andra satsens "Adagio cantabile".
En ljus och lekfull karaktär präglade "Scherzo" och "Finale" Här var tempot högt, på gränsen till uppskruvat. Men visst höll det ihop. Kontrollen fanns där trots allt.
Efter paus följde Dvoraks "Dumky", pianotrio opus 90. En kryptisk titel som kan härledas till folkviseinfluenser. I denna bitvis storslagna musik finns folktonen i botten; den enkla melodin och känslan av naturromantik.
Måleriskt framträder för ens inre bilder och scener ur bondekulturens landskap. Tidstypiska klichéer och svärmerier förvisso. Men samtidigt finns i denna komposition ett genuint uttryck som starkt förmedlades av trion på Crescendo.
Starkast var nog upplevelsen av de stilla, lyriska satserna där lidelsen fick vila. Det naiva och avskalade uttrycket i dessa kontrasterade effektivt mot tyngden i inledande och avslutande "Lento maestoso".
I det mer storvulna av Dvoraks musik, som i Lentoavsnitten, finns en märklig blandning av vemod och präktighet. Men genom den behärskning och koncentration som fanns i spelet, behölls balansen i detta. Det smäktande och sentimentala hölls i lämpligt strama tyglar.
Lars H Jonsson