Relationen mellan Beethoven och Mozart fick en belysning i detta konsertprograms inledning. I variationer över teman ur "Trollflöjten", visades Beethovens utgångspunkt i det wienklassiskt lätta och ljusa. Just detta är ingen musik värd att lägga på minnet, men karaktären finns ändå som ett milt skimmer i tonsättarens senare verk och utveckling.
Sonaten i g-moll op 5, är ett också ett tidigt verk. Men där erfars redan tydligt den kärvare ton och de laddade kontraster, som är Beethovens egna signum. Speciellt inledningen med ett tungt och expressivt adagio, gjorde starkt intryck. Det avslutande rondot med sina mekaniska upprepningar var inte lika intressant.
Mats Janssons och Juliane von Hahns fina samspel, kom dock främst till sin rätt i den senare D-dur sonaten (op 102). Med ett distinkt och tätt allegro, som drivande inledning. Över till en fint återhållen dramatik i den långsamma satsen -- konsertens höjdpunkt och djupaste koncentration.
Tredje satsens fugato, utvecklar en ganska märklig och komplex kontrapunkt. En kompromisslös avslutning, som smakar lite för mycket av konstruktion för att matcha kompositionens tidigare delar.
En eloge till Norrköpings kammarmusikförening som med dessa renodlade program låter en tonsättare få komma fram, ur olika perspektiv och ljudande aspekter.