Sjungande diktare av dignitet, som en Taube eller en Bellman, har en sådan konstnärlig halt i sitt skapande att de tål om- och nytolkningar. Ibland kan sådana tillföra något, ibland blir det bara krystat och förvanskat. Cornelis Vreeswijk finns med på den parnassen, och tisdagens konsert består av Georg Riedels tonsättningar av hans texter – flera av dem inte så kända och inte insjungna av Cornelis själv.
Riedel ljussätter sidor av Cornelis som vi kanske inte har umgåtts så flitigt med. Musiken är kongenialt eftertänksam och vemodig. Sarah Riedel månar om orden, gör dem till sina och tolkar dem som en konstnär. Hennes röst kommer bättre till sin rätt live än på skiva. Det lite flickaktiga sångsättet är rakt och tilltalande, totalt befriat från choser och jobbiga manér.
Kanske hördes allt tydligare vid trions konsert på Crescendo i Norrköping dagen innan, men kyrkans efterklang går inte i första hand ut över det sjungna, snarare suddas pianisten Jonas Östholms slanka ornament och vänliga kommentarer ut i kanterna. Men det framgår att allt han gör är smakfullt – det är för övrigt han som står för de få jazziga improvisationerna – och kyrkoakustiken bidrar också med storslagenhet och glitter.
En höjdpunkt är ”En visa till Linnea när hon inte ville vakna hos mig”, ett ärligt och naket musicerande som inte gömmer sig utan blottlägger det hjärta som slår i oss alla. Gripande är också ”Ta hit ett piano, sa Jan Johansson”, som Georg Riedel avslutar läckert med en skymt av basostinatot från ”Visa från Utanmyra". Den spelade han och Johansson in i början av 60-talet – tänk att ha varit aktiv så länge! Med sådan erfarenhet och renommé behöver man inte bevisa sin duktighet, då kan man ha modet att leverera något så enkelt som den instrumentala och innerliga hyllningen till nyligen bortgångne Bengt Hallberg: självklar som en liten visa, men förmedlare av något stort i händerna på sådana spelemän.
En väldigt fin konsert - men ”årets jazzhändelse”? Njae, det hoppas jag ändå inte…