Nick Lowe, född 1949, är en av de habilaste, smartaste och mest fingerfärdiga poplåtshantverkarna, även när han varit som mest ur slag.
I början av nittiotalet kom spriten, sveken, skilsmässan och ålderdomen ifatt honom och drämde till som ett klubbslag i nacken. Bestarna inuti fick honom att falla fritt ner i bottenlösa känslodjup och ångestriden självuppgörelse.
De konstnärliga följderna av denna livskris finns på en trilogi, bestående av "The Impossible Bird" från 1994, "Dig my Mood" från 1998 och "The Convincer" som gavs ut 2001. Den ses av många mogna män som det bästa i den självbiografiska sångtraditionen.
Det är med det materialet han framträder inför ett av ärrade kämpar -- minst 90 procent av publiken är män -- knökfullt Nalen på lördagskvällen.
Han spelar sig igenom sina senaste plattor och interpunkterar med några av sina gamla poplåtar i gemytligt gungande pubrockstil.
Han sjunger suveränt och har en scennärvaro som skapar publikkontakt, värme och glädje.
Han kompar sig själv effektivt på akustisk gitarr, utan plektrum, och får emellanåt stöd av den eminente Geraint Watkins på elpiano och orgel. Hans låtar är korta, koncentrerade och lättillgängliga utan att vara lättköpta.
Han förmedlar en trovärdig uppriktighet med sin blåögda fish-and-chipssoul och de gripande centrallyriska texterna.
Bättre än så här blir det sällan.