Konsert
Stockholms jazzfestival
Skeppsholmen
Man kan fundera över om ansvariga för jazzfestivalen på Skeppsholmen definierar begreppet "jazz" allt generösare. Det behöver kanske inte ligga något ont i det, inte heller jag tycker att det är så intressant att dra gränserna mellan jazz, rock, världsmusik, reggae, hiphop etcetera. Men samtidigt: om hela arrangemanget utvecklas till att bli en allt-möjligt-som-drar-folk-festival så försvinner något av själen i det hela, och då sällar jag mig nog till de griniga gubbar som tycker att det var bättre förr när jazz-prägeln var tydligare.
Många av de stora och legendariska elefanterna som dansat på Skeppsholmens scen är visserligen döda. Men studerar man utbudet på Europas övriga jazzfestivaler ser man att det finns många intressanta jazznamn med njutningspotential kvar.
När detta är sagt konstaterar jag att särskilt onsdagen var en strålande dag, innehållande ett gediget program med mycket hörvärd jazz från den vackert belägna scenen. Både Time och Pam-Pam tillhör det bästa av svensk småbandsjazz. Jag begrep dock inte varför Daniel Karlsson vill ha två trumslagare i den sistnämnda gruppen, det tillför absolut ingenting.
På tal om legendarer: snart 80-årige trumslagaren Roy Haynes fyller det epitetet med råge. Under hela min livstid har han spelat med "alla" som räknas, och den här gången hade han samlat ett knippe ungdomar omkring sig. Imponerade gjorde pianisten Martin Bejerano, han hade mycket att säga i sitt spel och förmedlade det artikulerat och tydligt.
Gitarristen Lee Ritenour hade jag sett fram emot, och han gjorde ingen besviken. Första delen av hans timme var lite väl mycket easy-listening, total kontroll men väldigt riskfritt. Men från och med det gamla slagnumret "Captain Fingers" lade både han och hans utmärkta grupp in överväxeln. Pianisten Patrice Rushen -- mums (att lyssna till, menar jag)!
Mycket positiva vibrationer på och från scenen bidrog till att visa vad den för många så förhatliga genren fusion kan erbjuda när det är som bäst. Härligt att få stå upp med alla och skrika ut sitt bifall.
Eftersom bluesen ofta hamnar i bakvattnet är det en befrielse att gitarristen Johnny Lang återvänder och levererar den äkta varan. "The blues is the truth" sa John Lee Hooker, och precis så känns det när Lang konsekvent genomför sin akustiska konsert. Hans röst och hans gitarrspel rymmer både råhet och känslighet.
Tider och trender kommer och går, men charmen på Skeppsholmsfestivalen består. Det handlar inte bara om vad som händer på scenen, det är lika mycket publiken, min bänkkamrat, stämningen, dofterna, utsikten och inramningen. Och i ett av tälten har det populära mellanmålet langos återvänt efter några år i exil. Men DEN smakade bättre förr, för då hade de på mycket mer vitlök än vad de kostar på sig nu!