När Gyllene Tider fyllde tio år gav de ut skivan ”Instant hits”, med undertexten ”äntligen är vi lika gamla som våra fans”. Vid tjugofem firade man sig med att tycka att man äntligen lät som man alltid velat låta. Nio år senare, vid påstådda trettiofem, pratar man om att ha den kapaciteten, men också om att det är dags att tänka på refrängen. Gyllene Tider är just det, fyllt av refränger som hänger sig kvar, i varje ackord ett anslag på sina rötter och när de trettioett år efter sin senaste Linköpingsspelning återspelar i staden, är det inte utan att ett ”Äntligen!” hänger i luften. Men framför allt är Gyllene Tider från första ackordet till det sista en attack av svensk sommar. Och det är inte bara Gyllene Tider, utan just den svenska sommaren, som levererar denna julikväll på Stångebro i Linköping.
Strax efter nio (och efter Linnea Henrikssons somriga spelning) ljuder de första orgeltonerna över fältet. Bandet står lika självklart på scenen som aldrig förr, men där skillnaden mellan frontfigur och övriga musiker blir allt tydligare. För Gessle är det här en sommar av ett liv på scenen, för övriga bandmedlemmar en återförening. Man öppnar upp med musik från nya skivan. ”Det blir aldrig som man tänkt sig” möter publikens initiala jubel, men bandet letar sig därefter ganska snart tillbaks till sitt debutalbum. Konserten pendlar sedan mellan tidiga spår från just första skivan ”Gyllene Tider”, några instick från Återtåget, hitsen från ”Finn fem fel” och singelsläpp och titelspår från ”Dags att tänka på refrängen”. Det är som att man vill leka mer med sina rockrötter än sin snällpopsstatus, och ackompanjerat på självklar Farfisa-orgel, men i övrigt med en tyngre inramning, lyckas man skapa just ett lite rockigare sound. Man spelar på sitt förflutna i bilder och i en outfit som i alla fall i Fritzons slips andas 80-tal. Låtlistan är dock förvånansvärt lik den från Återtågsturnén.
Åldersmässigt är man både lika gamla som sina fans, och yngre och äldre än dem. Jag förvånas lite av hur nya skivan frigör en fullständig allsångsexplosion bland den yngre publiken, medan det känns hur självklart som helst när ung som gammal sjunger med i varje strof av de äldre sångerna.
Konserten avslutas, som sig bör, med ”När alla vännerna gått hem”. Men dessförinnan sjunger man om just det här med att tänka på refrängen, där frasen ”Det får inte ta slut”, och Gessles ”Vi ses igen, Linköping”, liksom lovar mer från bandet som är och förblir synonymt med svensk sommar.
Fotnot: 1978 kom den gula ep:n. 1979 genombrottsalbumet ”Gyllene Tider”. 2013 kan därmed ses som ett 35-årsjubileum, medan 25-årsjubileet alltså ägde rum 2004.