Kjell Larsson och hans musiker återvände på onsdagen till Vårdnäs för en drygt timslång konsert. Ett marschintro på trummorna ledde över i "Strike up the band." Trumslagaren Christopher Cantillo sattes på prov eftersom en så generös kyrko-efterklang kan göra spelandet omöjligt. Han klarade det genom att vara nyanserad och varsam.
Pianisten Kjell Larssons klassiskt skurna "Slussvalsen" blev extra bra med Cantillos vispspel och Lars Elfs klarinett. Tillsammans med basisten Owe Gustavsson vågade de låta stycket förbli en enkel vals utan att vända ut och in på den och göra "jazz", vilket var befriande.
Vibrafonisten Lars Erstrand, som i min värld "alltid" har funnits och har spelat med "alla", har grånat i håret. Men händerna, klubborna och spelglädjen visade ingen grånad eller tecken på trötthet. Hans första insats var strålande smakfull: den sällan hörda versen på "But not for me". Han improviserade med avväpnande auktoritet och strösslade sina solon med melodicitat från The American Songbook.
Balladerna lät allra bäst och framstod naturligt nog tydligare i akustiken än upptemponumren - inte för att flyhänte Erstrand lät klubborna jobba på halvfart bara för att låten i övrigt bromsade in! Larssons flygel försvann delvis i ljudbilden, men i exempelvis njutbara "I´m in the mood for love" betydde han hur mycket som helst med sin drypande läckra Hammondorgel.
För publiken, som sånär fyllde den stora kyrkan, var den här trygga årgångs-swingen förmodligen deras ungdoms musik. De var i sanning välvilligt inställda; när Erstrand påannonserade "och nu lite Gershwin" suckade alla samfällt och förnöjt och när han sa "vi ska spela Body and soul" kom ett nytt mummel och blickar utbyttes i samförstånd. Allt detta är som det ska vara, musiken man vuxit upp med sitter djupast och alla älskar en så benådad musikant som Lars Erstrand. Kanske är hans swinguppvisningar inte vad man vanligtvis definierar som "angelägen" musik, men att lyssna gör en onekligen glad till sinnes - och det är väl angeläget om något!
GUNNAR EKERMO