Konsert
Gilberto Gil
Stockholms konserthus 24/5
Polarpristagaren Gilberto Gil har under sitt Sverigebesök gettbränsle till debatten om nedladdning av musik från nätet. Hans generösaattityd ligger långt ifrån de flesta svenska musiker/kompositörers.Förslaget att varje enskild upphovsman själv avgör vad som skallsläppas fritt på nätet är lika enkelt som radikalt.
Den generösa inställningen går igen på scenen, 63-åringen är närmastsjälvlysande i sin iver att tända publiken och de fyra musikerna ikompgruppen. Brasiliens svar på Leif Pagrotsky (jo, Gil är både musiker och kulturminister) är glad som en lärka och studsar runt på scenen som en guttaperkaboll.
Han är som ett musikaliskt läskpapper, som suger åt sig all sortsmusik som har rötterna i solen. Mest doftar det bossa och samba om hanstropicalamusik, men här finns även stänk av kreol, afro-funk, salsa ochreggae. Att Gilberto Gil har inspirerats av Bob Marley märks inte såmycket på skiva, men här på konserten hör man hur han lånat en del avMarleys frasering. (Och faktiskt också sättet att röra sig i delångsamma låtarna) Han framför en innerlig tolkning av "Não choremais", hans egna portugisiska översättning av Bob Marleys "No woman, nocry".
Musiken är sofistikerad, ändå omedelbar och charmig. Gil är en säkergitarrist som backas upp av ypperliga musiker (två slagverkare, endragspelare och en gitarrist). Vi i publiken faller motståndslöst fördet effektiva svänget och Gils väloljade charm. Efter en halvtimme, närGil kör sin monsterhit "Aquele Abraco", utbryter allsång och dans. Såhåller det på. Gilberto Gil gungar och vi gungar med. Gil ylar ifalsett och vi härmar. Alla beter sig som lyckliga barnungar.
Men så sätter vi oss lydigt när han vill sjunga något eftertänksamtsom John Lennons "Imagine" eller något av sina egna softa sambastyckendär den utsökte dragspelaren-bandoneonisten Cicero Assis ges stortutrymme.
Samtliga musiker får glänsa på egen hand, men det är i första handsamspelet, det organiska svänget, som gör intryck. Det är coolt ochsvettigt samtidigt.
Sättet att svalka av publiken efter dessa dansanta utsvävningarimponerar. Gilberto Gil berättar om ett barndomsminne och sjunger enmexikansk 50-talsvisa för att påminna om en tid när all sorts musikspelades i radion. Så är det inte i dag, vare sig i Brasilien eller iSverige.
Obrigado Gil! Tack för att du påminde oss. Tack för mångfalden i din musik och för showen. Mäktigt!