Två väldigt olika hårdrockband firar gemensamt sina nya skivor. Dead Soul representerar det mystiska och avmätt coola.
De är snubbarna som sitter för sig själva i ett hörn på festen och på distans kritiskt granskar övriga gäster. Night är den spralliga mittpunkten, personen som spiller öl på mattan och entusiastiskt pratar med alla.
Jag borde gilla Dead Soul och avfärda Night. Men det är faktiskt tvärtom.
Hyllningskören har sjungit upp ordentligt om Dead Souls debutalbum men jag finner det för kyligt och distanserat.
På scenen värms sjumannabandet upp av ett flödande rött ljus och musiken framstår som varmare. Jag gillar även användandet av två trummisar, det ser tufft ut och låter maffigt. Men själva framträdandet behåller den där avståndstagande känslan, det är svårt att uppslukas av Dead Soul trots den skönt hypnotiserande musiken.
Night är Dead Souls raka motsats och en fröjd att titta på. Bandmedlemmarna anspelar så mycket på gamla hårdrocksklichéer att en åskådare som inte besitter viss kunskap inom området kan tycka att de är tokiga eller saknar självdistans.
Det krävs mod att som ungt nytt band köra med koreograferade rörelser och behandla varje spelning som en arenaspelning. Men det är självdistansen som gör att det fungerar.
Det spelas och sjungs fel här och där men hela tiden lurar en pigg blick under luggen och ett stort leende på läpparna under moppemustaschen. Night är inte bara Sveriges just nu mest hårdrockiga band utan även ett av de charmigaste.