Första giget på konsertturnén, ”så det är klart att vi är lite nervösa” inledde Moraeus med. Det var svårt att tro, för mer avspända klacksparkar låter sig svårligen tänkas – icke att förväxla med slarv. Redan när de började med ”Gånglåt efter Hammare” kopplad till en trolsk Orsapolska fanns suget och variationen och spelglädjen på plats.
Det mesta cirklade runt begreppen ”hemma” och ”hemlängtan” i allmänhet, och till Moraeus Orsa i synnerhet. Till den stora publikens förnöjelse projicerades då och då filmer på den mycket unge och musicerande Kalle, med och utan brylcreme i håret.
Sådant där är ju poänggivande och tacksamt att förhålla sig till, och det gjorde Moraeus övertygande. Hans framtoning bygger på den där sävliga antihjälten som alla skrattar kärleksfullt och igenkännande åt. Att låta sin personlighet transformeras till ett varumärke har sina risker, och jag tror att hans roll som programledare och allmänt folkkär inte automatiskt berikar hans musikutövande.
Men en musikant utöver det vanliga är han definitivt, och hans gitarrspel var långt bättre än jag tidigare kunnat upptäcka. Sjunger gör han som vem som helst, men så bra att han gör det!
Hans berättarkonst var fjärran från standup-scenens flåsiga tempo, och man märkte att medmusikanterna hört historierna ett flertal gånger genom att de hängde på sig instrumenten och gjorde sig redo när det var en halv minut kvar till slutklämmen.
Ljudet var okej, förutom pappiga trummor och avsaknad av en rejäl bas-botten. Men xylofonen var mums! Tyvärr kunde jag inte höra hela konserten, men det jag hann njuta särskilt av var en makalöst energipumpande ”Hjortingen”.