Det här var en kontrasternas afton med musik av vitt skilda slag och från två olika tonsättartemperament. Bartóks tidiga violinkonsert bär spår av folkmusik, liksom snart sagt alla hans kompositioner. Den började vackert med harpa och pizzicato i stråkarna, men resten av de tre satserna gav inte så mycket upplevelser utan krävde ett mer rationellt lyssnande.
Manoukian attackerade inledningsvis sin fiol på ett nästintill aggressivt sätt, alltför mycket för att tilltala mig. Passion och eldighet är en sak, råhet en annan. Nå, efter de första takterna förändrades hennes ton, den blev varmare och mer kultiverad. Hon excellerade i ett dynamiskt och varierat spelsätt, och i första satsens solokadens med alla sina dubbelgrepp var hon rasande skicklig.
Bartóks moraliska hållning och konsekventa konstnärskap imponerar, men på det hela taget blir jag mer gripen av hans levnadsöde än av hans musik. Efter violinkonsertens aviga skavande framstod Brahms granna D-durserenad som välkammad och trygg, något som till och med märktes i en förändrad kroppshållning hos orkesterns musiker. Brahms hade ändå sökandet och prövandet gemensamt med Bartóks konsert. Och även om vissa folkliga drag kunde anas även hos Brahms så dominerade klassicistiska ekon. Musiken må bitvis ha låtit upprörd, men upprörande blev den aldrig. Allt var noga avvägt, förfinat och balanserat – mer behärskning än passion.
SON spelade fläckfritt, att lyssna var behagligt. Möjligen kunde Solyom gjort tydligare skillnad mellan satsernas karaktär, nu fanns en jämntjock känsla över det hela.
Att höra SON på hemmaplan i de Geerhallen i Norrköping är storslaget, å andra sidan kommer man väldigt nära den stora orkesterapparaten i Motalas fina hörsal. Entusiastiska Motalabor fyllde lokalen till hälften och bidrog därmed till att reducera den efterklang som framförandet kanske mått bra av. I detta hade också de välstoppade stolarna en betydande roll – men ack så sköna de är att sitta och njuta i!