För mig var 80-talet ett årtionde som musikmässigt bestod av ett band från Halmstad och ett dito från Gustavsberg, av snällpopens brittiska accent, och av "Upp till tretton", "Lördagsbiten" och Radio Ryd. Det var enkelt då, och ganska kategoriskt. Svenska artister sjöng på svenska. De snälla kom från småstäder, de lite hårdare från Stockholmsförorter. Varje ny skiva skvalade och artister slog igenom för livet med en enda hit. Det blippades på syntar, skrevs texter baserat på bokstaven "R:s" taktfasta genomslag, och snoddes arr till höger och vänster. I sin vandring från kollektivtankar till yuppie-hickande individualism, från kalla krig till Glasnost och Berlinmurens fall, är 80-talet knappast ett enhetligt decennium, men det är ett årtionde som gav oss några av världens bästa låtar, om än i alltför tunna arrangemang.
Hur ger man då ett sådant decennium musikalisk rättvisa? 80s live verkar ha hittat formeln. Man har plockat ihop några av den tidens one-hit-wonder-artister, kompletterat dem med sångare som hållit från 70-tal till 10-tal, och letat upp just de där svenska och engelska låtarna som då var tunt arrade, men nu ges sin välförtjänta tyngd i framförandena. Publiken och jag kastas lyckligt in i det årtionde som ooade, syntblippade och sjöng på hårda konsontanter. Vi gör det till låtar vi kan utan och innan. Och vi landar där förträffligt fångade av några av 80-talets stora svenska artister som insiktsfullt har förstått att det är bättre att lira loss i låtar signerade Springsteen, Oldfield, Vega och Carlisle, än att repetera engångshitsens okända B-sidor och bortglömda uppföljare.