Jag hade ställt in mig på en finstämd kväll, men Åström har med sig hela kompbandet och öppnar hårt med "Black dog".
Lokalen är fullpackad och publiken är koncentrerad, men avvaktande.
Håller man till i den överbefolkade altcountry/melankolipop-genren krävs det mycket för att förföra sina åhörare.
Själv har jag tyckt att Åström varit stabil och behaglig, men alltför anonym för att riktigt beröra. Så också under fredagskonserten på Hugo.
Musiken är ofta kraftfull och tight, men drar sig fram i ett och samma tonläge. Sången är också monoton, Åström borde våga utforska sin röst mera.
En låt som avslutande "The good you bring" borde vara en hit men lyfter tack vare den fega sången inte som den skulle kunna.
Bäst är pianoballaden "Until tomorrow" som bryter av snyggt mot den annars jämntjocka vemodsrocken,
-- Skönt men segt, säger en halvpackad kille jag träffar inne på muggen och sammanfattar därmed kvällen rätt bra.