Jens Lekman
Herrgårn, Linköping, 27/9
Jag har just bevittnat årets konsert! Spelglädjen och energin på estraden är nästan överväldigande i sin slagkraft och jag faller pladask. Jens Lekman har lyckats sätta ihop ett band med musiker som både är skickliga och verkar ha extremt roligt när de spelar ihop, trots att de sju får trängas rejält på den lilla Herrgårdsscenen med huvudpersonen som anförare. Lekman själv är som en liten pojke, entusiastisk och lyckligt leende över vårt bifall. Hans pojkaktiga charm blir ännu tydligare då han halvvägs in i konserten, med blod i pannan efter en törn mot gitarren, får stoltsera med ett Bamseplåster i pannan.
Att konserten är lysande inser jag redan efter några få låtar av sprudlande feststämning, fast egentligen har han mig redan på kroken efter inledande "Black Cab", i mitt tycke hans bästa låt. Men jag är inte ensam i min dyrkan, Lekman har det fullpackade golvet framför scenen helt i sin hand. Vi klappar händerna, sjunger med och knäpper med fingrarna efter hans minsta vink. Och hela tiden hörs hans otroligt vackra röst klart och tydligt.
När Jens Lekman avslutar sina extranummer med en bedövande intensiv version av "Jag tyckte hon sa lönnlöv" känns det som höstmelankolin har tagit ett steg in i lokalen. Jag trodde inte det kunde bli vackrare, men han kommer tillbaka en gång till för att ensam med gitarren och med våra knäppande fingrar som ackompanjemang avsluta med "Pocketful of money" och vi upprepar textraden "Ill come running with a heart on fire" som ett mantra långt efter att konserten är slut.