Fem röster är allt som behövs för att hålla publiken engagerad i dryga två timmar. Inledande "Pass me the jazz" passar gruppen perfekt, skön vokalmusik som befinner sig nånstans mellan The Swe-Danes och Manhattan Transfer.
Anders Edenroths "Bumble Bee" görs ännu mer lekfullt, svängigt och oemotståndligt med fin förstastämma av Katarina Henryson. Så långt allt väl.
The Real Group är flitiga gäster i Linköping, ändå har det gått fem år sen jag sist hörde dem. Då i ett spännande möte med Norrköpings symfoniorkester. Sen dess har gruppen breddat sin internationella publik, främst i Asien. Man har firat 25-årsjubileum och bytt ut två av medlemmarna. Dessutom har man skapat och sjungit in samtliga ljudsignaler till en koreansk mobiltelefon!
I början av februari turnerade gruppen i Sydafrika. Men den internationella karriären kanske sker på bekostnad av den svenska. Publiken i Crusellhallen denna fredagskväll är chockerande liten, inte ens parketten är fylld. Men proffsiga Real Group låter sig inte bekomma. De öser på.
Nytillskotten Kerstin Ryhed Lundin, sopran (som hoppat in för mammalediga Emma Nilsdotter) och Morten Winter, baryton, smälter fint in i gruppen, vars grundsväng väldigt mycket ligger i Anders Jalkéus basstämma och Anders Edenroths percussiva sång.
Sanne Salomonsens 80-tals hit "Den jeg elsker, elsker jeg" får en lagom ömsint behandling och låter som den var komponerad enkom för vokalgruppen.
Det är bra, det är skickligt, det är imponerande, men det lyfter ändå inte riktigt före paus.
i andra akten kör gruppen sitt patenterade Count Basie-medley och får alla i Crusellhallen på gott humör. Egna balladen "Friendship" får tiden att stanna med sin innerlighet och värme. Kerstin Ryhed Lundin får till roliga Dollypastischen "A minute on your lips" med skön bluegrassfrasering.
Men det blir ändå ingen riktig ordning på showen. Den spretar åt alla håll. Anders Jalkéus visar lite av sina komiska talanger i ett par mellansnack och versionerna av Michael B Tretows "Den makalösa manicken" och Birger Sjöbergs "Vår tenor" möts av visst jubel, men studentikos sånghumor är inte riktigt min likör.
Det känns som vi möter gruppen på en mellanstation. Att The Real Group inte riktigt vet åt vilket håll de ska och hur de ska kunna lyfta sin musik ännu ett snäpp. I väntat på det lyftet håller de igång allt de kan och lite till. Resultatet blir helt okej, men "helt okej" duger ju inte om man vill fortsätta att kallas Sveriges främsta vokalgrupp.