Julshower har en tendens att upprepa sig år efter år; samma gamla artister, samma repertoar. Därför är det kul att bänka sig i Crusellhallen på onsdagskvällen. Trion "Nordic Tenros" har såvitt jag vet inte uppträtt i Linköping tidigare. Ryktet har föregått dem, trion är lika skönsjungande som underhållande, sägs det.
Må så vara, men det börjar inte bra. Skönsången störs av en glappande mikrofon, det sprakar och fräser i högtalarna. Ljudet blir efter hand bättre, men problemen försvinner inte helt och det är irriterande.
Tenorerna låter sig inte bekomma, de varvar klassiska nordiska julsånger med medleyn med de mest kända bitarna ur "The American Song book": Let it snow, Have yourself a merry little christmas, White Christmas, Sleigh ride och så vidare. Det är helt okej, men det lyfter inte, trots fint understöd av sextetten Neumann Strings. Applåderna är försiktiga, avvaktande. Så väldigt roliga är heller inte trion i sitt "Bussiga-klubben-gnabbande" på scenen. Mellansnacket är snarare studentikost och larvigt. Den rätta familjära stämningen uppstår bara inte.
Men så händer det något. Anna Thorstensson, cellist i Neumann Strings, greppar sångmikrofonen och bjuder på en innerlig version av Carola Häggqvists "Himlen i min famn". Jag hinner knappt tänka "allvar är underskattat" förrän tenorerna är igång med "O come all you faithful". ("Dagen är kommen"). Den brukar man få höra i jublande körversioner, men tenorernas stämföring får mig att smälta och inte alls längta efter kören. På den följer "Det är en ros utsprungen på norska, känsligt framförd av Roald Harr. "Stilla natt" får en liknande varlig behandling
Ju längre konserten lider, desto mer bekväm blir jag med tenorernas sätt att uppträda. Korsbefruktningen mellan "Zorba" och "Jingle bells"är genial, "Duelling banjos" går skarvlöst in i Brahms ungerska danser, nr fem. Det är också flott!
Greppet att som extranummer läsa en saga om sig själva, publiken i Linköping och den fantastiska julkonserten 2012 är klädsamt självironiskt och publikfriande på samma gång. Men det är den rena sångglädjen som får sista ordet. "Adams julsång" ("O helga natt") framförs sensationellt bra, man saknar inte ens trumpeten.