Betyg: 4
Anna Ternheim med band. Förartist: Viktor Olsson
Halvfullt
Flygeln, Norrköping 30/3
På onsdagen i Flygeln visade Anna Ternheim att hon har ett alldeles eget tilltal. Det är mjukt och hårt. Luftigt och komplicerat. Och det är svårt att veta vart allt ska ta vägen. Jag gillar ovissheten. Att få kasta sig ut i det okända och plötsligt stå där mitt i stormens öga. Det här har inte alltid varit hennes signum. Senaste plattan For The Young lyfte exempelvis aldrig och det avskalade blev mest konventionellt, för mig. Men här visar hon att det går att få ut så mycket mer av sina låtar. Singer/songwriter kan vara rock 'n' roll.
För att det här ska funka krävs förstås ett bra och tajt band. Det stödet har Anna Ternheim på den här turnén. Patric Thorman, Charlotte Centervall, Tomas Hallonsten och Jonna Löfgren. Var för sig och tillsammans. Ändå blev jag lite mer förtjust i Charlotte Centervalls (gitarrist från Cookies 'n' Beans) och Jonna Löfgrens (trummis från Glasvegas) insatser. Det är musikalitet och inlevelse som smittar av sig upp till mig på rad 17.
Jag tycker till och med att konserten är som bäst när alla interagerar med sina instrument på helspänn. Visst är det vackert med en avskalad Shoreline (Broder Daniel) som ett avbrott. Eller när hela bandet tillsammans, med enbart Ternheims akustiska gitarr som stöd, sjunger i Summer Rain. Men inte är det så spännande. Mest tryggt. Då gillar jag mer när det mullrar till i What Have I Done. Ett dramatiskt mörker som sitter kvar länge. Eller en kaotisk A French Love. Det är som om alla känslor släpps loss, på en gång. Och tiden står stilla. Det är så musik ska vara.