Tomas Andersson Wij
Garden, Linköpings konserthus
"Vilken bisarr lokal vi hamnat i. Det är väl här Aktiespararna har sina årsmöten", säger Tomas Andersson Wij och publiken som sitter omgiven av höga väggar med kontorsfönster instämmer glatt. Men Garden har sina poänger ändå. Den blå aprilskymningen ovanför glastaket och det gula teglet ger en passande inramning åt artisten som blivit känd som Den Store Sverigeskildraren.
Nej, förresten.
Det var ju det han var trött på. Att förknippas med det där stora allvaret.
Är det därför Tomas Andersson Wij är så rolig mellan låtarna? Och lite elak. Han delar glatt med sig av anekdoter om andra artister han mött och han är en fenomenal berättare.
Men när han skippar mellansnacket efter tredje låten och går direkt in i nästa och det är "En hel värld inom mig" kommer kvällens första rysning. De exakta bilderna av tillvaron blir stor poesi i Tomas Andersson Wijs mun tillsammans med den vemodiga melodin: "Alkisarnas schäfrar ser sorgsna ut där de vaktar centrum" eller "Långt borta ljudet av en korpmatch". Han kan återge barndomsminnen från 70-talet så att man känner dofterna, känner den snäva träningsoverallen mot huden.
Svenska texter kan ha den där effekten, de sätter dig i en expresshiss mot smärtpunkten på ett sätt som engelska texter inte kan. Det illustrerades tydligt av Jenny Abrahamsson, som värmde upp med roligt mellansnack på norrländska, fina melodier och engelska texter som bara seglade förbi.
Framme vid tionde låten byter Tomas Andersson Wij till elgitarr och kör "Landet vi föddes i ". Kort, arg och elektrisk, man hoppas förgäves på mer. Sent om sider sätter han sig vid pianot, berättar om hur psalmerna kommer upp till ytan som flaskpost kastad från en ljusare strand. Så spelar han "Träden sjunger" från senaste albumet, det är väl kvällens vackraste stund. Man hoppas förgäves på mer.
Det blir många låtar på akustisk gitarr, flera favoriter, och ändå alldeles för få.