Klubb din mamma, Nationernas hus 22/5
När var nattklubbsdelen på Nationernas hus senast så här fullsmockad? Har nattklubbsdelen på Nationernas hus någonsin varit så här fullsmockad? Det är helt hysteriskt, svettigt – och väldigt roligt. Till sin säsongsavslutning har Klubb din mamma bokat Urban Cone som lyssnare över hela världen tagit till sina hjärtan. Och säga vad man vill, men det sätt på vilket bandet maler ner hela Emmabodafestivalen och presenterar den i popformat går hem. Nog för att det borde finnas en övre gräns för hur många gånger en orkester är tillåten att dra igång handklapp i publiken, ingen går samtidigt härifrån besviken.
På scen gör Urban Cone sitt yttersta för att piska upp den redan euforiska stämningen. Varenda låt innehåller ett crescendo där bandmedlemmarna mer eller mindre slår sönder sina instrument. Besökarna är med på noterna och hoppar spasmiskt upp och ner, upp och ner. Det går inte att kalla det för annat än fascinerande, inte minst för att det är ett sådant gensvar när texterna ofta är helt utan vidare substans (herregud, det finns en låt på temat "rocketman"). Men med starka refränger går det att komma långt.
Samtidigt blir det tröttsamt när upplägget är detsamma genom hela konserten. För även om "Freak", fotbollshymnen "Treasure" och den självklara avslutningen "Urban photograph" är ett pärlband av låtar som ingen mår dåligt av, infinner sig en mättnad på den förvisso väl utförda stereotypen för hur ett ungt och snyggt popband ska låta. Men precis när skepticismen är som störst går bandet upp på scen för ett extranummer, en ny låt som jag inte hinner uppfatta vad den heter. Med arga, malande gitarrer lyckas Urban Cone väcka nyfikenhet och ge förhoppningar om en framtid som definitivt inte smakar sockervadd.