Jag har redan i förväg tjuvkikat på WASP:s låtlista för denna turne och har lugnt kunnat konstatera att kvällen kommer att ros i hamn med hjälp av ett klockrent knippe av låtar där den enda tråkiga stunden kommer att bli trumsolot.
För att vara en man som närmar sig sextio år tar sig den reslige Blackie Lawless förvånansvärt väl ut i spandexbrallor, vita cowboyboots med fransar och sågklingor på armarna. Men han ser inte direkt ut att ha roligt på jobbet. Det är en massivt sur uppsyn fastklistrad på nunan under hela inledningen. En inledning som däremot stoltserar med det bästa från bandets tidiga karriär. Tyvärr är ljudet i Cupolen uselt, men ju närmare scenen jag armbågar mig desto bättre låter det.
Konserten är helt fri från kött och blod och det enda som kan liknas vid specialeffekt är att vi får titta på bandets gamla musikvideos synkroniserat med musiken som framförs. Ganska fattigt kan tyckas, särskilt som bandet vi ser på scenen inte på långa vägar är lika coolt som det som framträder på bioduken.
Det märks att Blackie Lawless är stolt över skivan "The Crimson idol". Delen av kvällen som koncentrerar sig på de låtarna är intensiv och väl sammansatt. Men ingen "Chainsaw Charlie" noterar jag besviket. Efter det av mig så styvmoderligt behandlade trumsolot, som faktiskt är helt okej, dundrar "Blind in Texas" igång. Bandets ohämmade partylåt är som vanligt en tempohöjare.
Sen är det helt plötsligt slut. Ungefär fem låtar har kapats sedan turnepremiären i London för två veckor sedan vilket känns rätt snopet och trist. Publiken är inte alls särskilt sugen på att gå hem utan står, utan framgång, kvar och skriker efter mer medan utrustningen börjar plockas av scenen. Nåja, med kortare speltid hann det i alla fall aldrig bli trist. Hitsen betades noggrannt av och "Crimson Idol"-medleyt var fantastiskt men trettioårsjubileet förvandlades till ett tioårsjubileum då ingen låt från efter 1992 spelades.