En julkonsert ska innehålla ett antal kända stycken, sådana som de allra flesta väntar sig att få höra. Det kravet fyllde Ad Libitum vid sitt framträdande i domkyrkan i fredags.
Några - och jag är en av dem - hoppas att konserten också ska bjuda på några nya och oväntade ting, överraskningar kanhända. Också i det avseendet svarade Ad Libitum mot förväntningarna.
Upptakten var raffinerad: tre nummer i en följd. Jan Sandströms arrangemang av "Det är en ros utsprungen" var mycket tilltalande. Här smälte på något sätt nutid samman med både medeltid och renässans. Och det friska musicerandet i de två andra styckena i denna upptakt gladde verkligen.
Till det traditionella i en julkonsert hör flertalet av de verk där solisten Olle Persson medverkade.
Gustav Nordqvists "Jul, jul, strålande jul" fick här ett känsligt, andaktsfyllt framförande.
Samma finstämda hållning präglade Olle Perssons sång i "Stilla natt", medan han i "O, helga natt" gav gestalt åt högtidligt jubel.
Numera hör en del engelska julsånger till det man väntar sig att få höra. John Rutters namn är förknippat med några av de mest kända.
"Änglarnas julsång" ger uttryck åt ljus glädje, och det gäller i ännu högre grad om "Dagen kommer" - den fick här ett entusiastiskt framförande.
Bob Chilcott är en tonsättare jag inte är bekant med sedan tidigare. De båda styckena av honom var tilltalande: "Mid-Winter" klingade på en gång troskyldigt och raffinerat, och i "Where riches is everlasting" var inte minst rytmiskt fin.
Man kan fråga sig om också Carola Häggkvists och Göran Frimans "Himlen i min famn" ska bli ett bestående tillskott. Det är en ballad i tretakt vars melodi är rätt enkel, medan arrangemanget föreföll överarbetat.
Ett annat för mig nytt verk var Morten Lauridsens "O,magnum mysterium". Gissningsvis är detta ett både harmoniskt och rytmiskt komplext verk, en sång av storslaget enkel värdighet. Det var en fröjd att se hur Jörgen Ralphsson skulpterade fram den vackra sången.