Våra grannar i öst, Finland, brukar jag förknippa med bastubad, inte spelutveckling på den nivå som Max Payne tar oss till.
Max Payne, som är titeln på spelet men även namnet på spelets huvudperson, har under en längre tid tillsammans med sina kollegor från New Yorks knarkrotel försökt bekämpa drogen Valkyr som sprids likt en löpeld. Efter ännu en hård dag på jobbet finner han sin fru och barn mördade i sitt eget hem. Hans nuvarande uppgifter om att vara knarkspanare raderas och ersätts med en milslång karriär som tung brottsling för att kunna infiltrera sig ännu djupare i hur handeln med Valkyr sköts samt att ta ut hämnd.
Efter att få ha spelat sig igenom prologen så tar spelet sin egentliga början på en tom och ödslig tunnelbana, frånsett alla elaka skurkar som lurar på sina ställen. En sak som gör det här spelet lite utmärkande i sin genre är bullet time som man kan använda sig av, det innebär att allt går sakta förutom siktet. Man kan dessvärre inte använda sig av bullet time hur mycket som helst, för varje skurk man sänker höjs en bullet time-mätare lite grann.
Grafiken är det inget större fel på, konverteringen från PC till PS2 har gått bra. Det går inte att få ut samma grafiska prestanda ur ett PS2 som en PC, så PC-versionen är givetvis skarpare förutsatt att man har en bra dator. På sina ställen kan kameran hacka till. Någon musik är det inte i spelet, inte vad jag märkt av i alla fall.
Alla ljudeffekter låter annars som de ska. Pistolerna låter pang och baseballträet klonkar när det träffar rätt. Vilka knappar man skjuter med och så kan ställas om, men vår hjälte styrs i önskad riktning endast med de analoga spakarna och inget annat. De som inte är vana vid denna styrning kan säkert tycka det är lite svårt till en början.
Betyg: 5/6 Mycket bra