Festivalen fick en mjukstart där Viktoria Tolstoy tillsammans med Claes Cronas trio smekte sig igenom låtar vi förknippar med Frankie Boy och Ella Fitzgerald. Mer överraskande var det att höra Chicagos "Desert caravan" i ett frimodigt arrangemang, där framför allt fenomenale basisten Mattias Svensson fick fria tyglar. Det var alltså raka motsatsen till en ökenlåt, Tolstoy dansade på scenen och musikanternas spelglädje nådde över scenkanten.
Men efter ytterligare ett par standardlåtar och något bassolo för mycket infann sig en viss mättnadskänsla. Då kom en befriande rak och lycklig version av Dinah Washingtons örhänge "What a difference a day make". Tolstoys röst blommade ut på nytt och därmed var manegen krattad för Svante Thuresson.
Svante är en märklig figur i svenskt musikliv. Han har egentligen ingen stor sångröst, men har blivit folkkär ändå tack vare sin professionalitet och sin stilbredd. Samt förstås att han är evigt cool, 71 år är ingen ålder för en scenräv.
Jag har varit på ett tiotal Svantekonserter genom åren och han är alltid bra. Men den här eftermiddagen kändes mer som "en dag på jobbet". Särskilt beträffande repertoaren. Nog måste det finnas mer att välja på för Svante än att för tusende gången sjunga Toots Thielemans "Bluesette" och Bill Evans "Waltz for Debby".
Scennärvaron förlåter dock mycket, det alltid kul att se ett proffs i aktion. Förföras av hur coolt han räknar in låtarna, hur han håller ut en slutton, eller bara lutar tryggt tillbaka mot flygeln och myser när Mattias Svensson klättrar med vänsterhanden på bashalsen.
Duetter blev det förstås också. Mest gillade jag den ösiga versionen av "It´s allright with me", en standardlåt som fick nytt liv, inte minst via det drivna trumspelet.