Last time to see me before I die
Konsert & Kongress
14 april
Humor är färskvara. Det visar John Cleeses nya show med eftertryck. Merparten av det John Cleese vill visa och kommentera tillhör på något sätt det förflutna. ”At last the 1948 show”, samarbetet med Marty Feldman, ”Monty Python’s Flying Circus”, ”Pang i bygget”, långfilmer som ”A fish called Wanda”. Ett stycke kulturhistoria som tydligen alltjämt hittar en ny och entusiastisk publik. Även om alla i den ungdomliga publiken var nog inte helt nöjda med den mix av ståupp och ren föreläsning som den nya showen erbjöd.
Ny och ny förresten? Visst drog John Cleese redan 2010 de ganska råbarkade skämten om sin mamma och alla hennes fobier – krabbor, fladdermöss, belgare och Princess Margaret – här i Crusellhallen. Visst gick han även då tillbaka till de hysteriska åren när Monty Python visade hur dålig smak och studentikosa skämt drog ner skrattsalvor över hela västvärlden, med repliker som frodades och fastnade. För evigt, menar kanske John Cleese. Och därmed evigt intressanta i allafall för honom.
Det fina i kråksången är att Crusellhallen är fylld till bristningsgränsen. Med en ung publik som knappast var med när det begav sig. Då hela världen skrattade åt Cleeses än i dag vansinniga kroppsspråk, döda papegojor, lumberjacks och ”mannen som fått en bandspelare uppkörd i näsan.”
Då gjorde han verkligen anspråk på att vara ”världens roligaste man”. Det att jämföra med den trista nyproducerade film om hur det är att bo på hotell, som Cleese spelade upp i Crusellhallen. Det är knappast därför vi sitter här, vi 1 200 i publiken. Inte heller för att höra världens roligaste man på fullt allvar skälla ut en av ljudteknikerna. Det gav bara dålig smak i munnen.
Ett nytt inslag sen 2010 är några anekdoter som bygger på fördomar kring människor i olika länder. Kanske ett försökför 76-åringen att vara en del av nuet. Cleese har filmat sig själv som Stig Almkvist som ska syna bilden av svensken som ständigt bitter och självmordsbenägen. Men tyvärr, det filmade inslaget lyfter inte en millimeter.
Och en bit in på andra akten när någon på första parkett hostar så driver John Cleese onödigt hårt och onödigt länge med vederbörande. Det är mest bara elakt.
Visst, tänker jag igen. Humor är förvisso en färskvara. Men den hysteriska humorn i ”Monty Python” och ”Pang i bygget” har levt vidare av egen kraft och kan snart fira 50-årsjubileum. John Cleese har självklart stor del i detta.
Men det räcker inte för att denna kväll få full pott. Den som levererar grovheter för fulla lass måste också ha ett varmt, bultande hjärta. Och det har inte John Cleese, i alla fall inte denna afton.