16/4
Partaj har under flera år varit ett av de mest populära humorprogrammen på TV, men har nu gett sig ut på vägarna. När TV-humor ska överföras till scen brukar det vanligtvis betyda att antingen läggs det in någon sorts sammanhängande historia, eller så görs det musikal av det hela.
TV-versionen av Partaj består av korta fristående sketcher, vilket gör att det torde vara svårt att välja vägen med sammanhang och historieberättande. Och mycket riktigt blir det mycket musik. Första halvan av föreställningen är det till och med mer musik än sketcher.
Upplägget är ambitiöst med ett ordentligt liveband. Sedan är inte allt lika lyckat och det blir tydligt att det inte är som humoristiska låtskrivare eller artister som Partaj har sin styrka. Ska låtar bli roliga krävs oftast en överdriven tydlighet, och den saknar Partaj. Skratten är också i bästa fall relativt sparsmakade hos publiken. I sämsta fall, som när Chris O'Neill brister ut i sång blir det på sin höjd några spridda leenden.
Partaj är istället bäst på sina imitationer. Publiken fick huvuddelen av uppsättningen som Partaj presenterat i TV. Det blir Zlatan, Gry Forsell, Mikael Persbrandt, Gina Dirawi och många fler. Till de mer lyckade hör Andreas Isaksson, som får en stor roll genom föreställningen. Hans försiktighet har fångats bra, och efter ett tag räcker det att han visar sig för att publiken ska börja skratta. Annie Lööf görs bra, men det är något underligt att det är så många som verkar tycka att lite småländska är hysteriskt roligt.
Partaj är bra på att hitta drag hos personer och överdriva dem. Sen lämpar sig inte alla för det. Att ge sig på Per Andersson är exempelvis rätt meningslöst. Alla som såg den verkliga Per Andersson på samma scen för någon månad sedan, inser att det är omöjligt att överdriva honom och hans karaktärsdrag.
Café Bärs-Jocke är den av Partajs karaktärer som fått mest spridning utanför TV-programmet. Sett till det är det något märkligt att han får så pass lite plats i föreställningen. Å andra sidan hade det kunnat bli tjatigt. Partaj är över huvud taget bra på att använda sina karaktärer lagom mycket.
Sen finns det också en något lös historia om att Vladimir Putin tar över Sverige. Den känns dock rätt krystad och Partaj hade gott kunnat lita på att det räckt med att köra på sketcher efter varandra. För Partaj-gruppen klarar utan problem av att få fram skratt hos publiken. Att de har ett ambitiöst upplägg är så klart hedervärt, men det är i det enkla som Partaj är bäst.