Det var arton år sedan jag såg Metallica senast, vilket känns helt sjukt, och ungefär lika länge sedan jag slutade intressera mig för deras skivor.
Återgången till tuffare musik med skivorna St Anger och Death Magnetic har inte alls lyckats locka mig. Men när bandet för några år sedan började plocka fram tjogvis med åttiotalsklassiker under sina konserter började jag känna ett sug efter att få se dem igen.
Det märks tydligt att mer eller mindre alla på festivalen är där för att se Metallica, jag har aldrig sett så mycket folk framför Hawaii-scenen, som denna kväll har det fantasifulla namnet Stage 1. Men det ombyggda området bereder gott och väl plats för oss alla och sikten är utmärkt.
20 minuter efter utsatt tid öppnar bandet med Battery, och inledningen känns tyvärr inte helt klockren.
Kanske är det för att jag står några hundra meter från scenen, och tittar mer på storbildskärmarna än på de centimeterstora huvudfigurerna i ett av världens största hårdrockband, men nog borde det vara mer intensivt än så här?
Bandet fortsätter med Creeping Death och framförandet är rent av slarvigt, till att börja med känner jag inte ens igen låten. Sedan följer en lång period med nyare alster där Sad But True och One agerar ensamma glädjestunder.
Det är först på slutet som det ordnar upp sig, men då känns det som att tåget redan gått och jag har tröttnat. Enter Sandman, Last Caress, Hit The Lights och Seek and Destroy är givetvis grymma, synd bara att vi fick vänta så länge på dem.